VIL Miran-Hafaz hvilade i ett af rummen på sitt ho tel, hvilket hans indiska tjenare inrättat, så godt sig göra lät, på österländskt sätt; bord och stolar hade blifvit borttagna och ersatta med högar af kuddar Han låg på en soffa, midti rummet, rökande en Per sisk houka, hvars rika vällukter fyllde rummet. Han bar på hufvudet en liten broderad kalott prydd med en silkestoffs, som föll behagfullt ned på hans axel. Hans långa nattrock af kasemir, som er hertiginna skulle afundats honom, qvarhölls kring de smärta lifvet af en rik gördel, i hvilken hängde er amulett, Begumens gåfva i det ögonblick hon tog af sked utaf honom. En ung Indier, som hade till befattning att un derhålla houkan, satt vid hans fötter. Medan den välluktande röken höjde sig i fanta stiska ringar omkring hans uttrycksfulla och fins ansigte, upptogs hans själ af tusende minnen frår det förflutna. Ellens bild, trädgården, der han lekt till sammans med henne som barn, alla de ord hon sag honom och de leenden, hvarmed dessa ord varit åt följda, upphemtades nu ur hans hjertas skattkam. mare och passerade revy för hans minne.