han fann vägen vesterut fullkomligt spärrad af is. Han upptäckte emellertid en ny kanal emellan Bathurst och Cornwallisön, och han måste åter ha gått in i Barrows Sund myc: ket nära det ställe der 1850 års expedition under Kaptenerna Anstin och Ommaney öfvervintrade, neml. Griffiths Beecheyön, och tillbragte der såsom man länge vetat sin första vinter ntan att förlora mera än tre af sina följeslagare. Franklin hade emellertid upptäckt en kuststräcka af 90 mil och tvenne kanaler af sammanlagdt 40 mil. Sedermera ha de, som farit ut att söka efter honom, passerat öfver och återupptäckt nästan hvarje tum af hela denna rymd. — Det är besynnerligt att den Franklinska expeditionen tillryggalagt hela denna väg utan att lemna något etter sig för att beteckna den kosa de tagit och utan att utlågga någon rapport. Ännu besynnerligare är, att de lemnat Beccheyön för att åter söka lösa sin uppgift — upptäckten af den nordvestliga passagen — utan att qvarlemna någon berattelse om hvad som ditintills passerat och om deras afsigter för den närmaste framtiden. Denna olyckliga uraktlåtenhet kan endast förklaras derigenom att de voro så öfvertygade om att de skulle komma till Behrings Sund eller till den AÅmerikanska kontinenten, att de icke tänkte sig möjligheten af att andra skulle komma efter dem i afsigt att bispringa dem. Om än anlöraren förutsatt möjligheten af att icke kunna föra sina följeslagare till Stilla Haflvet, så har han sannolikt, antagit, att när expeditionen icke återkom inom den tid den var väntad till Evgland, skulle samma åtgärder vidtagas föratt bispringa dem, som vidtogs när John Ross saknades — neml. att man skulle begifva sig landvägen till den stora Fiskfloden för att rädda honom. --Vare härmed huru som helst, så seglade den Franklinska expeditionen trån Beechyön i afsigt att uppnå den amerikanska kontinenten invid mynningen af Fiskviken, hvarifrån vägen till Behrings Sund redan förut var bekant. Alla sjöfarande, som sedan seglat omkring Cap Waiker och Prinsens af Wales Land, öfverensstämma deri att det var mellan detta land och norra Somerset som Franklin begaf sig söderut. Denna djerfva färd kröntes i början med framgång och det var först när Franklin hade tillryggalagt 40 mil i en ny kanal, hvilken nu bär hans namn, som haas expedition blef instängd af is; de voro endast två mil från Cap Felix, en udde af King Williams Land. De tillbragte vintern 1846—1847 i denna plågsamma belägenhet, men då de erinrade sig den framgång de haft de begge föregående somrarna, som de passerat i polarregionen, så var det icke underigt att de hoppades att ännu kunna uppnå ändamålet med sin resa, isynnerhet då de endast hade 15 mil igen, men dessa förhoppningar skulle icke törverkligas. Sommaren 1847 måste ha varit särdeles ogynnsam för sjöfarande i polarregionen. Det tyckes som om skeppen hade dritvits åt sydvest och hale varit alltjemnt kringhvärfda af is. Det ser ifven ut som om sjukdom brutit ut ombord. Sir John Franklin dog redan den 13 Juni och våren 1848 hade icke mindre än 21 persorer dött, af hvilka 9 voro officerare. Denna ruktansvärda dödlighet och den omständigheten utt provisionen började tryta tvang kaptenerva Crozier och Fitz James att öfvergifva skepven. Med 105 stackars husgrande ofliceare och matroser lemnade de Erebus och Terror len 22 April. De hade endast halfannan mils äg till land, och de ankommo dock icke dit örrän den 25 April — ett sorgligt bevis på muru svaga och sjuka de måste ha varit. Dasen deretter begäfvo de sig, enligt den funa berättelsen, på väg till Fiskfloden. Hvad nan vidare känner om deras öden är att de nträffats af några eskimåer, som seglat kring rss