Henry skyndade in; han visste nog, hvar han skulle finna vägen till sin goda fasters hjerta. — Hvad står på, Harry? frågade hon, då hon såg fostersonen kasta sig i sin stol, som länge stått obegagnad bredvid kakelugnen. — Jag ...jag är sårad, djupt sårad! — Hvem har sårat dig? frågade den gamla oroligt; det var väl inte hästen i går? — Nej, faster, nej; men min farbrors hårda ord — Har han varit elak, Harry? — Han har sagt mig, att ni båda två trodde mig vara förändrad och otacksam, och det skulle ej såra mig? Det är mycket smärtsamt att bli orättvist bedömd af dem som älska oss. — Det är sannt, Harry, det är sannt! inföll gumman snyftande. Men det är min mans fel; han får alltid sådana dumheter i hufvudet. Kanhända han också finner det ledsamt, att sitta ensam om aftnarne. Du är borta ifrån oss, Harry, och vi ha ingen, som önskar os3 ett hjertligt godnatt; jag vet att det är en svaghet, men vi voro ju vana dervid. — Det är en vana, som j ej skolen förlora, sade den unge mannen och kysste hennes skrynkliga kind. Jag skall genast gå efter mina böcker och öfriga saker hos pastor Orme. Jag har gjort mig skyldig till förebråelse för försumlighet, men ej för otacksamhet. — Gud välsigne honom! utbrast den gamla, då hon såg honom aflägsna sig; jag visste nog, att han hade hjertat på rätta stället. Men allt detta är bara den