De isstycken, hvaraf det så länge varit be täckt, slungas emot hvarandra och emot oss med förfärlig våldsamhet. Det är likväl skön att se de gamla bekanta, kära hafsböljorna, v ha icke råkat dem på länge och vi helsa den välkomna hit i vår enslighet. Om Fox vore så solid som dess grannar, tror jag visst at den skulle deltagail denna istornering mec all deras hurtighet, i stället för att som nt klaga sin nöd för oss. Hvarje stor ismasss har brutits i små stycken. Med känslor a triumf följer jag gången af denna process Ett isstycke nära oss, omkring 70 aln. i dia meter, blef hastigt krossadt så att det kom att likna ett slags labyrint eller snara re en spindelväf. Inom en half timmas förlopp var slägttycket emellan isstyckena helt och hållet förbi, de hade genom våldsamma stötar mot hvarandra förlorat sin ursprungliga regelbundenhet. Det böljande hafvet ha de nu helt och hållet brutit sina fjettrar. Vid middagstiden kämpade Fox på li och död med detta böljande ishaf. Nu vorc böljorna tio fot höga och stötarna af isen så starka, att besättningen knappt kunde stå på däck. Skeppet måste styras så försigtigt att dess förstäf mötte de anfallande ismassorna. Med tillhjelp af skruf och ånga banade det tappra fartyget sig väg uti öppna sjön Ett isberg passerades, som var nära 70 fot högt och knakade alltigenom; under det att böljorna i dess kölvatten kastade sitt skum öfver dess spets — ett talande bevis på den fruktansvärda belägenhet hvaruti Fox befann sig. Hafssvallet var ännu i tillväxt, och de ofantliga isklumparna slungades med oerhörd våldsamhet. Följande dagen skrifver Kapten MClintock: Det har behagat Gud att befria oss ur vår nöd. I hvilket klart ljus framstår icke hans mäktiga beskydd jemfördt med vår ytterliga hjelplöshet! Den drifis af hvilken de hela vintern varit inneslutna, hade fört dem öfver 200 mil tillbaka, ända från Melville Bay till Davis sund. De gingo nu till Grönland för att reparera fartyget och började en månad senare åter sin färd. — Så ståndaktiga män förtjenade att lyckas. Isen hade skingrat sig; våra resande fingo höra Eskimåernas berättelser om hvita män och skepp; de uppnådde Lancaster sund, besökte Beechyön och seglade den 16 August ini Barrows sund. Vintern 1858—1859 var ovanligt sträng och de fingo nogsamt erfara detta der de valt sina vinterqvarter. Bellots sunds höga granitklippor, med Murchisons Uddes 1500 fot höga berg på den ena sidan och norra Somersets på den andra, bildade en trång kjusa, som tycktes vara ett ständigt hem för den vildaste storm och snöyra, under det att sundets djupa vattenmassor rullade alltjemt fram och tillbaka, sågande och söndermalande den tjocka isen, som ditfördes vestan ifrån. Afven då vi hafva en lugn natt, säger Kapten MClintock, kunna vi höra isen som sönderkrossas i Bellot Sund och se de mörka,