Göteborgsposten – 12 januari 1860, sida 3

Då han sjungit första versen, tystnade han; men det dröjde ej länge, innan en qvinnoröst svarade med andra versen. Han närmade sig då intill paviljongen så mycket som möjligt, och ett fruntimmer, med hufvudet omhöljdt af en hvit slöja, syntes i fönstret. — Tst! tst! hviskade hon. — Zarah! Khanen! — Det var Ellens ayah och Mirans förtrogne, som så hemlighetsfullt stämt möte. — Ni har fått den underpant som jag skickade er, frågade khanen. — Ja; och Miran-Hafaz? Är i England. Ett triumferande leende glänste öfver denna qvinnas bruna, men icke oangenäma drag, ty hon kände den okufliga energein hos Begums son och hans passione ade kärlek till Ellen. — Vi skola återvända till Indien, sade hon, vi skola lemna detta ödemarkens land, der foglarnes sånger endast andas sorgsenhet, der alla blommor bära dödens sjukliga blekhet. — Är miss de Vere lycklig i sitt nya hem? — Jag kan ej besvara denna fråga. Jag förstår icke mera mitt barn. Hela hennes karakter har förändrats, sedan hon satte foten på denna mörkrets ö; hennes panna har blifvit allvarlig och drömmande;