Göteborgsposten – 11 januari 1860, sida 1

Filosofiens försvar för slaflifvet. Det fanns en tid — och den ligger ick så långt tillbaka — då slafegarne i södr delen af amerikanska unionen och de, son hyllade deras åsigter, bragtes i stort trång mål genom abolitionisternas invänningar oc bevisningsgrunder, och derföre inskränkte si; till att stödja sin sak på slafveriets tillvar såsom ett faktum, hvilket det ej tjenade nå gonting till att bestrida. De medgåfvo, at slafveriet i och för sig var oriktigt och at det ej kunde försvaras med filosofiska elle moraliska skäl, men påstodo, att dess upp häfvande skulle framkalla vida större olycko både för slafven och hans herre, än dess fort farande med de inskränkningar, som omstän digheterna kunde medgifva. Egentligen upp gåfvo de striden och vädjade till nåden, til det allmänna menniskoförståndet, till den kon servativa känslan hos de många, som heldr vilja fördraga gammalt ondt, än att genon nya försök utsätta sig för några faror, til massans allmänna liknöjdhet och egenkärlek som låter henne lugnt tåla olyckor, hvilk: icke drabba henne sjelf, och de styrkte all: dessa bevis på förmånen af status quo mer ekonomiska betraktelser öfver handel och nä ringar, öfver den förmodade nödvändighetei för England att bomull tillverkas, på det e dess fabriker må stadna och såmedelst srsak: uppror, och öfver den lika stränga nödvän digheten för unionens sydliga stater att pro ducera bomull, på det icke deras landsträcko måtte ligga öde. De lugna politici i de med lersta och nordliga staterna från Pensylva nien till Maine och från Newyork till Wis consin, hvilka mera bekymrade sig om unio nen än om de menskliga rättigheterna, isynnerhe deras som buro svart skinn, voro rätt belåtn med att låta slafveriets tillvaro hvila på så dana grunder. Oaktadt de i teorien röstade för friheten, uppskjöto de dock till en obestäm framtid hvarje försök att förverkliga den Må syndafloden komma efter vår tid, me låt oss icke bli störda, medan vi lefva. Dett