Göteborgsposten – 10 januari 1860, sida 2

NUET — ! ON — em emebwsser er, att han genomplöjt hafven, i hopp om att erhålla eder till hustru, att få återföra er till solens land? — Jag skulle bli ledsen deröfver, svarade den unga flickan med fast stämma. — Ledsen? — Och ännu mera, jag skulle genast omtala det för min onkel, min naturlige beskyddare, på åethan måtte göra ett slut på en förföljelse, lika hopplös för honom som oangenäm för mig. Jag skall aldrig kunna älska Miran anvorlunda än som en syster. — När gjorde ni denna upptäckt? frågade ayahn och fästade på Ellen en forskande blick, hvilken tycktes tränga ända ned till djupet af hennes hjerta. Miss de Vere törblef tyst. — Jag skall säga er det, återtog hennes amma Ni märkte det först, då den der paria med sitt bleka ansigte stannade er häst i dag morse; då en drängtjenst belönades med leenden, lika dyrbara som ädelstenarne i Nizams krona! Jag spinonerade ut hans blickar, när han tog farväl utaf er i förstugan, ty jag var nyfiken att få se mitt barns räddare. Han äl skar er! Vid dessa ord öfverhöljdes Ellens kinder och hal: med en djup rodnad. Det är farligt att säga en ung flicka, att hon är älskad... det kommer hennes hjer ta att drömma. — Och ännu mera, tillade ayahn sorgset, ni äl skar honom!