Göteborgsposten – 9 januari 1860, sida 1

hans tilllgifvenhet med denna ödmjuka och vördnads. fulla uppmärksamhet, hvilken är lika angenäm föl den åldrige som hedrande för ungdomen. Orme var lycklig; naturen hade gjort Harrys hjerta och själ mottagliga för de bästa intryck; lärarens välgerningar föllo icke i någon otacksam och ofruktbar jordmån. Den förste Ellen och hennes räddare mötte vid ingången till parken, var baroneten. Den gamla grindvakterskan hade skyndat att underrätta honom om att miss de Veres häst skenat, och han hade rusat ut ur slottet i ett tillstånd af oro, som är lättare att föreställa sig än beskrifva. Alltsedan den faderoch moderlösa flyttade in under hans tak, hade han återfunnit en del af sina forna dagars lycka: han hade ännu en varelse i verlden, som han kunde älska. Men han visste knappast huru dyrbar Ellen blifvit honom förrän nu, då han fruktade att förlora henne. — Onkel! älskade onkel! utropade hon och kastade sig i hans armar, i det hon öfverhöljde hans bleka kinder med sina kyssar, jag är frisk och sund, som ni ser... tack vare denne gentleman, hvars mod och beslutsamhet jag har att tacka för lifvet. Öaktadt sin folkskygghet (som ej var naturlig, utan konstlad) uttryckte sir William lifligt sina tack