Göteborgsposten – 5 januari 1860, sida 2

veta, hvad den der märkvärdiga grekiskan egentligen kunde vara för något. Följande morgonen, kl. 3, smögo sig Henry Ashton och hans förste tjenare och förtrogne, Joe Beans, som brukade köra plogen och var ungefär tre år äldre än han sjelf, ut ur farmen medtagande förpaktarens bössa. Årstiden var ännu föga framskriden; men om det vore på något sätt möjligt, att få tag i ett par beckasiner på kommunens mark, så visste nog Henry och Joe, hvar de skulle söka dem. — Jag tror inte, att vi kunna få reda på några, sade Joe gäspande. — Vi måste se efter. — Det är ännu för tidigt. — Kanske icke. Sedan våra unga vindbeutlar genomsnokat kärret ända till dagbräckningen, belönades ändtligen deras ihärdighet med ett par beckasiner, årets förstlingar. De små jägarne återvände hem med triumferande mine, och kommo fram till gården, innan man ännu stigit upp. Bössan ställdes tillbaka på sin plats Harry smög sig upp i sin säng och hans kamrat bör: jade rusta sig till arbetet på åkern. Den värde prestens, herr Orme, svaghet för bec kasiner var icke så alldeles oriktig. Liksom de fleste gamla ungkarlar, hade han blifvit litet epikure När derföre Henry Ashton i sin söndagsdrägt infanr