Göteborgsposten – 5 januari 1860, sida 1

vältalig tolk. Tillåt mig fråga er, tillade Ellen och vågade för första gången fästa sina blickar på honom. om min räddares namn? Rodnande och med en viss tvekan, som något förvånade Ellen, svarade han: — Henry Ashton. Den unge mannen hade dock ej något skäl hvarken att rodna eller tveka. Henry Ashton hade som litet barn blifvit upptagen af sin onkel, en af de rikaste förpaktarne på Carrow, eller rättare han hade blifvit trugad på den hedersmannens välvilja af dennes broder, en man utan grundsatser, som redan långt förut i laster och utsväfningar förskingrat sin del af det gemensamma fädernearfvet. Till all lycka för den lille öfvergifne varelsen, hade hans onkel inga egna barn. Efter att först ha mottagit honom af medlidande, började förpaktaren och hans hustru snart älska sin skyddling, och Henry hade ännu icke varit ett år under deras gästfria tak, då de redan skulle ansett det för den största olycka i verlden, om hans far fordrat honom tillbaka. Men något sådant kunde troligen ej komma i fråga, emedan fadren icke alls låtit höra af sig, alltsedan gossen lemnades i deras vård. Ända ifrån sin barndom visade Harry (såsom bans fostermor vanligen kallade honom) en stor karaktersfasthet och en förunderlig envishet. Fastän af naturen ömhjertad (ty han älskade sina fosterföräldrar som om de varit hans egna), sade han