Göteborgsposten – 4 januari 1860, sida 2

kunnat få se ett vackrare skådespel, än det behagfulla djuret galopperande på fältet med nästan barnslig yrhet och hoppande som en pojke öfver diken och buskar, medan dess frustande näsborrar girigt inandades luften, samt dess mahn och svans fritt fladdrade för vinden. — Det tokiga djuret måste snart tröttna, tänkte stallridaren; kanhända vi kunna slippa ifrån alltsammans med bara skrämseln. Men äfventyret skulle ej sluta så lätt som han önskade, ty en bonde, som stod och tog upp buskar ur marken, rusade plötsligt fram och ville fatta tag i betslet. Detta förskräckte endast ännu mera hästen, som kastade om åt venster och fortsatte sitt häftiga lopp. — Min Gud! utropade gubben med bäfvande stämma, det bär af mot sandhålan. Tyglarne föllo ur hans darrande hand och hans häst stannade liksom för att låta honom bättre följa den scen, som han befarade. Just i det ögonblick då Ellen och hennes sto kommo fram till kanten af den djupa hålan, då endast ett språng till skulle ha orsakat bådas undergång, skyndade en yngling af omkring sjutton års ålder fram från en buske och kastade sig emellan stoet och hålan. Förskräckt af detta oväntade hinder, stegrade djuret sig, så att det var nära att gå öfver. Ynglingen afvaktade det gynnsamma ögonblicket och, innan djuret åter satt sina framfötter på marken, fattade han med venstra