Göteborgsposten – 4 januari 1860, sida 1

— Jag tror, sade hofmästaren Nicholls i för troende till mistress Jarmy, att vi ännu en gång skola få se de forna dagarne komma tillbaka. — Javisst, inföll Dick Martin, förste stalldrängen en karl med sträfva drag, som varit stallgosse i si Williams farfars tid och så småningom uppstigit til den höga värdighet han nu beklädde. Senast i gål frågade patron mig i porten, om det fanns någre unghästar i stallet. Jag skulle icke ha blifvit mere förvånad, tillade Dick skrattande, om den gamle si Rowlands staty, som står deruppe i stora salen, hade stigit ned från sin fotställning och tilltalat mig. — Unghästar, upprepade några af de omkring stående tjenarne. — Och hvad som är ännu mera, fortfor den gamle, han bad mig rida in en åt miss Ellen! Def var en lycklig dag för vår herre och för oss alla då den unga flickan trädde inom denna gamla borg! — Hon sprider solljus och glädje öfverallt der hon går fram, sade en högväxt qvinna med mörkt ansigte, hvars österländska drägt och tjocka guldarmband förrådde hinduiskan. 1 Indien, tillade hon stolt, var hon stjernan i sin faders hus. Den som sist talade var Ellens ayah eller amma, som följt med henne till England. TI sin tillgifvenhet för sin miss var hon tillochmed svartsjuk öfver den kärlek, hvarmed man omgaf henne. Ett slags tyst krig hade redan börjat mellan henne och den