Göteborgsposten – 4 januari 1860, sida 1

baka tillstängt hans tårars källa, och dessa blandade: nu med hans nieces. — Tack, mitt älskade barn! sade han med upprörd stämma och tryckte en kyss på Ellens panna. Hon betraktade honom förvånad. — Ni tackar mig, kära onkel! hviskade hon; och hvarföre? — Derföre att du ändtligen uppmjukat mitt hjerta. Ellen de Vere hade endast varit några veckor på Carrow, och redan började en förändring inträda i baronetens sätt och vanor. Han tog ej längre sina måltider ensam; hans niece delade dem med honom, till den goda mistress Jarmys och hela det öfriga husets stora belåtenhet; ty sir William var mer än vördad, han var älskad af sitt folk. Hvarje morgon, då han gick ned i biblioteket, fann han sina tidningar och bref ligga i god ordning, och nya, friska blommor doftåde i hans vaser. Med en för hennes ålder sällsynt finhet och takt, beflitade miss Ellen sig att i första början ej falla honom oläglig med sin närvaro, så att han ej allenast småningom vande sig vid hennes sällskap, utan tillochmed tycktes fatta nöje derför. Sir William bad miss Ellen, till hela slottets förvåning, att göra honom sällskap på hans promenad.