Göteborgsposten – 4 januari 1860, sida 1

värda mistress Jarmy; hvar och en utaf dem ansåg det vara hennes uteslutande privilegium att betjena den unga flickan. Jarmy anförde som skäl, att hon vårdat hennes mor och mormor, jemte alla de qvinliga medlemmarne af familjen Mowbray under tre hela generationer; Zara, amman, påstod att hennes unga herrskarinna alltifrån sin födelse endast varit van vid att betjenas af henne. Efter en månads förlopp ansåg Dick Martin sig hafva fått tillräcklig bugt på en af unghästarne, för att Ellen skulle kunna rida den; den stackars gubben visste ej att hon i Indien brukat hemta frisk luft i en palankin eller i vagn, och sällan till häst. — Hvilket ståtligt djur! utropade den unga flickan förtjust och smekte det glänsande fullblodsstoet, som den gamle stallknekten höll vid betslet nedanför hufvudtrappan. Bästa onkel, tillade hon och vände sig mot baroneten med ett af sina strålande leenden, huru skall jag kunna tillräckligt tacka er för en så vacker skänk? — Din belåtenhet är tacksamhet nog, svarade sir William. Martin, är du säker på att stoet är tillräckligt dresseradt? — Ja, sir William, svarade stallknekten med sjelfbelåten mine; ett barn skulle kunna rida det. Lugnad genom detta svar, hjelpte baroneten sin niece upp i sadeln och sedan han upprepade gånger anbefallt henne att vara försigtig, gaf han dem tecken att begifva sig i väg.