Göteborgsposten – 28 december 1859, sida 1

NNE RR ——— den i densamma föreslagna förhöjning till 75 öre pr kanna anmärkningar, hvilka förekomma oss såsom saknande all verklig halt. Att statsmakterna böra hushålla med statens medel och icke utskrifva för folket betungande skatter, så framt icke särdeles vigtiga omständigheter och befallande undantagsförhållanden påkalla sådan åtgärd, utan fast hellre, så vidt landets sanna väl det medgifver, söka minska skattebördorna, är obestridligt. Men lika säkert är att icke den förhöjda bränvinsskatten kan räknas ibland dessa skatter, då den endast träffar bränvinsproducenterna och bränvinskonsumenterna, tvenne kategorier af det svenska folket, för hvilkas intressen i frågan man icke kan hysa särdeles stora sympatier. Långt ifrån att vara betungande för nationen, är den särdeles fördelaktig för densamma, då den fyller en lucka i statsinkomstskontot, som eljest hade påkallat ny skuldsättning eller skatteutskrifning. Detta är att betrakta frågan från företrädesvis materiell synpunkt. Ser man den återigen från moralisk, blir bränvinsskattens stegring ännu önskvärdare för landet. I motiveringen af förslaget till förhöjd bränvinsskatt anmärkes, att den minskning i bränvinskonsumtionen och i de brott och olyckor, som af bränvinets missbruk härflyta, hvilken visade sig såsom en omedelbar följd af den nya bränvinslagstiftningen, icke mera är för handen i samma grad, utan att tvertom rusdryckens omåttliga bruk åtminstone i städernå är i märkbart tilltagande. Att denna framställning är med sanningen fullkomligt öfverensstämmande, torde man icke kunna bestrida. Allraminst kan Göteborgaren det, som är dagligen och stundligen utsatt för att på gator och torg råka i kollision med vinglande gestalter, bleka och rödnäsiga offer för en trägen bacchuskult. Den, som kastat en blick in i familjelifvets mysterier i våra förstäder och åtskilliga delar af den egentliga staden, kan icke dölja för sig sjelf att dryckenskapen utöfvar ett förgiftande inflytande på de husliga förhållandena inom arbetsklassen. Han har sett, huru maken offrar största delen af sin mödosamt förvärfvade dagspenning på krogdiskens smutsiga altare, för att sedan återvända hem med tomma fickor och i ett tillstånd, som vore egnadt att gifva dödsstöten åt den ömmaste kärlek. Huru denne emottages i de allraflesta fall af hustrun, låter sig snarare tänkas än beskrifvas. Dag efter dag tillgår det på samma sätt; boningen blir allt kallare och ruskigare, barnen allt trasigare och blekare, deras moder allt vresigare och trätgirigare, ända till dess hon måhända — detta fall blir dock allt mindre sällspordt — följer sin makes exempel och söker tröst i sitt elände, der han funnit den, och slutligen företer sin omgifning och sina grannar den ohyggligaste bild inbillningen förmår framkalla — bilden af en rusig qvinna. Detta är grunddragen till det sorgespel, som uppföres i flera boningar än man torde föreställa sig. Om förhållandet är sådant icke blott i Göteborg utan äfven i många andra af Sverges städer — och att det så är, vittna trovärdiga och obestridda uppgifter så väl från hufvudstaden som från landsorten — så tyckes en förhöjd bränvinsbeskattning, som försvårar, om icke omöjliggör, inköpet af bränvin i rusgifvande qvantiteter för de fattigare klasserna vara af behofvet i hög grad påkallad. De stegrade arbetslönerna torde hufvudsakligen ha vållat den stegring i bränvinskonsum