Göteborgsposten – 24 december 1859, sida 1

bekant, äfvensom att de derigenom i trångmå bragta auktoriteterna i en af Sverges södr: städer beslöto sig för den humoristiska utvä gen att sätta affällingen på en mudderpråm jder han, ekiljd från den fasta jordytan, likson fordom gudinnan Latona på den simmande ö! Delos, fick erfara hea måttet af den föroläm pade statskyrkans junoniska hämnd. Sedar vederbörande sålunda, gifvande vika för tids förhållandena, upphört att tillämpa lagens bok. staf i detta fall, har en viss grad af religions. frihet de facto förefunnits i vårt kära foster land. Så har man visserligen flitigt trakasse: rat de talrika norrländska kättarne genom tvångsdop och genom skingrande af deras un: der de for den statskyrkliga gudstjensten bestämda timmarne hållna, religiösa sammankomster, liksom man med lagboken i hand utan förskoning pungslagit dem, så snart det visat sig att de handlat i strid mot de statskyrkliga stadgarna, men man har dock för öfrigt lemnat dem temligen i ro. Det är för att göra slut på denna lilla frihet, eller, såsom det heter på ett mera officielt språk, för att reglera saken, som dissenterförslaget blifvit framstäldt. Dess anda är nära nog lika intolerant som den gamla, icke längre praktiskt utförbara lagen, ehurn formen är mindre stötande. Trakasserings och pliktfällningsmetoderna ha i detta förslag utbildats till ett verkligt system, ehuru erfarenheten klarligen ådagalagt att det martyrskap, som de föranleda, är mer än något annat egnadt att underhålla religiösa villfarelser. Förslagets svagaste punkt är dock onekligen den, som öfverlemnar åt konungen att bestämma hvilka nya trossamtund, som få bildas inom riket. Den är af afgjordt reaktionär tendens och utgör ett vådligt försök att utvidga konungamakten på lagens bekostnad — ett försök, som icke rätt väl öfverensstämmer med Karl XV:s löftesrika valspråk. Enligt densamma skulle konungen) vara fullt berättigad att förläna sin sanktion åt trossamfund, som hylla läror, hvilka äro stridande mot våra rättsoch sed:ighetsbeg.epp, samt att förvägra den åt dem, hvilka äga stora anspråk på våra sympatier, då de äro byggda på den grundval, som vi anse för den enda sanna. Det nämnes visserligen i det kongl. förslaget att konungen före fattandet af sitt beslut skall höra vissa personer, som utmärkas med den härvidlag ganska gåtfulla benämmingen vederbörande; men forstodes äfven härmed, såsom man gissat, landets prelater samt deras capitulares, och hyste man än den bestämdaste öfvertygelse om dessa herrars ojätvighet och kompetens, så vore dock dermed föga vunnet, då konungen endast behöfde inhämta deras meningar i frågan men icke derpå fästa det ringaste afseende. Han skulle till och med kunna, om han så funne för godt, förvägra sin sanktion åt hvarje trossamfund, som derom anhölle, och sålunda göra hela dissenterlagen till blott och bart ett stycke papper. Icke underligt att talare, som tagit det kongl. förslaget under armarne, dock icke bjudit till att försvara denna — såsom det heter på militärspråket — ohållbara punkt. Förslaget innehåller, märkvärdigt nog, icke något om hvad som skulle företagas med svenska affällingar, ifall rätt att bilda församlingar blefve dem förvägrad; det nämner icke om de skulle afsändas till främmande länder eller sättas på mudderpråmar, eller om de fortfarande skulle få åtnjuta den relativa bekännelsefrihet, som varit dem medgifven alltsedan landsförvisningsstraffet blifvit af de maktägande sjelfva betraktadt såsom antiqveradt. Att ett så beskaffadt reformförslag icke har någon framtid, bör man hoppas i det längsta, äfven om det högvördiga ståndet, som röjt en obegriplig tvehogsenhet i denna fråga, skulle besluta sig för att adoptera det. EEE TI AEA ME EA — —— ——