Göteborgsposten – 24 december 1859, sida 1

N—L Riksdagsbetraktelser. IV. Af de propositioner, som vid denna riksdag öfverlemnats åt ständerna, ha tvenne redan en längre tid varit tillgängliga för allmänheten, neml. de begge rörande religionsfriheten, hvadan man kunnat emotse en sträng granskning, ett noggrannt nagelfarande at detta dubbelförslag, som afser att lösa en fråga, hvilken är af det djupaste och allmännaste intresse för det svenska folket. Hvad som redan har passerat ger anledning förmoda, att det icke kommer att segrande genomgå skärselden af en sådan pröfning. Sjelfva presteståndet visade i den diskussion, som föregick remissen till vederbörligt utskott, en oväntad kold och brist på tacksamhet för detta förslag, som dock obestridligen är i dess intresse, då det går ut på att rädda åt detta stånd hvad räddas kan. I borgareståndet blet det jemmerligen tilltygadt af fyra talare neml. herr Rosenqvist, Hjerta, Björck och Lallerstedt. Hr Kosenqvist angrep det med satirens farliga vapen; hr Hjerta visade med öfvertygande klarhet, att den lilla frihet det erbjuder blott skulle komma den främmande trosbekännaren och den verklige aftfällingen till godo, men icke den, som i väsendtliga ting står på den lutherska kyrkans grandval; hr Björck, som nu mindre än någonsin krusar för kungliga förslag utan tvärtom med tydligt välbehag tager i med hårdhandskarne, när sådana äro före, hemsökte detta med en lika sträng, ehuru icke så utförlig kritik som den, hvilken han bestod statsregleringspropositione -:, d. v. s. en kritik utan nåd och barmhertighet, och hr Lallerstedt fortsatte hans arbete så att icke sten lemnades qvar på sten af hela den mödosamt och konstigt uppförda byggnaden. Regeringen borde ha förutsett detta. Den tid, då ett sådant förslag hade utsigt att vinna bifall, är förbi, såsom man med allt skäl hoppas, för alltid. Det har också icke blott blifvit ett föremål för den inhemska pressens grava anmärkningar, utan åtskilliga utländska tidningar, för hvilka det eljest så förnämtignorerade Sverge erhållit en viss bedröflig märkvärdighet genom sin religiösa intolerans, ha äfven uttalat sin förkastelsedom deröfver. Detta förslag, opopulärt i sig sjelft, blir det ännu mera derigenom att det ger sig sken at att vara ett steg framåt, då det dock i sjelfva verket är ett steg tillbaka. Ty att trosfriheten, ifall det blefve antaget, skulle bli ännu trångboddare i vårt land än förut torde knappt behötva bevisas. Den hittillsvarande straffbestämmelsen mot affall från statskyrkan är neml. af den uppenbart orimliga beskaffenhet, att den numera kan anses oskadlig. Sverges konung har ej så godt om undersåter, att han kan ha råd tillämpa landsförvisningsstraffet på alla dem, som öppet förklara att de ej finna i statskyrkans dogmer sin religiösa öfvertygelse uttryckt, eller som ådagalagga sin missbelåtenhet med dess kult och yttre organisation genom ord och handlingar. Så länge det blott var fråga om att landsförvisa en och annan fantast eller odugling eller ett halft dussin fattiga qvinnor, då gick det lätt nog för sig, men när separatismen grep så omkring sig att ett stort antal familjer af de åkerbrukande och näringsidkande klasserna hemföllo under denna straffbestämmelse, fick saken ett annat utseende, och man beslöt visligen att handla såsom om denna verkligen barbariska lag vore upphäfd. Man gjorde detta så mycket heldre som den äfven i andra afseenden är förknippad med stora yttre svårigheter, då Sverge icke äger någon deportatfonsort och det kan falla främmande staters regeringar in att helt enkelt returnera affällingen från den svenska statskyrkan. Att ett sådant fall re