Göteborgsposten – 21 december 1859, sida 1

jden sanna upplysningen och humaniteten, och dock har ingen enda af dess medlemmar kännt sig manad att föreslå upphäfvandet af detta barbariska och djupt demoraliserande lagstadgande. De fromma männen måste göra sig ganska ringa foreställningar icke blott om den verldsliga lagens utan äfven om den kristliga sedolärans makt öfver de svenska krigarnes sinnen, när de anse dem tarfva en bundsförvandt af så, lindrigast sagdt, tvetydig art som käppen. Det skall bli af intresse att erfara, när motionen förekommer i presteståndet, om någon dristar sig att förvränga den milde och kärleksrike Fadrens ord till försvar för denna ohyggliga qvarlefva af en lika grym som oklok lagsuttning. Vare sig härmed huru som helst, så torde dock frågans lösning i humanitetens intresse kunna anses så godt som afgjord. Icke en gång Englands exempel kan mera läggas i vågskålen af prygelvännerna elter den sista af allmänna rösten högt fordrade reformen af dess krigslag — en reform för hvilken detta lands historia talade lika mycket som tidsandan. Under den store protektorns tid utdelades intet kroppsstraff i den engelska armeen, och aldrig här denna utmärkt sig genom så lysande krigsbedrifter, så noggrann disciplin och så sträng sedlighet som under denna period. Tvenne andra motioner, som i likhet med den här ofvan omtaldta blifvit väckta af grefve Adlersparre, ha visserligen icke samma utsigt till framgång, men ega dock i och för sig sjelfva stor betydelse såsom varande uttryck för det i stark tillväxt stadda missnöjet med svenska presterskapets organisation. Dessa äro den om biskopsembetenas indragning sam den dermed i sammanhang stående om de indragna biskopslönernas användande till pensionering af ålderstigna prestmän. Att motionera bort biskopsembetena torde icke gå så lätt för sig, att döma af alla de fruktlösa försök i den vägen, som under en mängd föregående riksdagar gjorts i hedervärda bondeståndet, för hvilket kyrkofurstarnes aflöning naturligtvis är mest kännbar. Det gifves ännu personer, hvilka förblanda kristendomens sak med de af tidsförhållanden och tillfälliga omständigheter beroende klerikala institutionernas. Allraminst, så räsonnera de välmenande men kortsynta vännerna af detta påstående, bör detta revolutionära förslag antagas i denna tid, då oron inom alla vinklar och vrår af kyrkan kräfver nitiska öfverherdar, som hålla sektmakare och predikosjuka lekmän tummen på ögat och se till att ingen uppenbar förargelse förekommer inom den svenska kyrkans ispalats. Å andra sidan invänder man, och som oss synes med rätta, att stiften mycket väl kunna vara sina dyrlegda öfverherdar förutan. Åsigten att stiftena äro till för biskoparnes skull och icke biskoparne för stiftens, tyckes också ha från urminnes tid legat till grund för svenska regenters biskopsutnämningar. Biskopsstolarne ha, liksom postkontoren, i de allraflesta fall blifvit bortgifna såsom belöningar åt personer för hvad de uträttat inom helt andra verksamhetssferer under sin bästa ålder. Den vanligaste och, som vi tro, lyckligaste följden af detta förhållande, har varit att prelaten lemnat omsorgen om sitt stift åt domkapitlet eller åt någon favorit bland dess medlemmar; stundom har ock en biskoplig sängkammarstyrelse utbildat sig, som, efter de kungliga kamarillornas exempel, vetat att göra sitt inflytande gällande i trots af stiftschefens legitima rådgifvares åsigter. Huru lätt ersättliga konsistoriipresidenterna i sjelfva verket äro, visar bäst den omständigheten att inga rubbningar i stiftstyrelsernas urverk inträffa under riksdagsåren, som kunna tillskrifvas Deras Högvördigheters frånvaro. Efter vanligt menniskoförstånd att döma, tyckes det således som om domprostarne lika väl skulle kunna presidera i domkapitlena under de tvenne åren, som prelaterna uppehålla sig i stiftsstaden, som under det tredje, då grundlagen ålägger dem att egna sina omsorger åt statens angelägenheter. Många anledningar, som äro för vidlyftiga att här anföras, gifva vid handen att domprostarne eller Konsistorii bland kyrkoherdarne valda delegerade skulle lika väl och oftast bättre besörja visitationerna än prelaterne sjelfva. Härtill kommer risken att dessa skola låta maktens frestelser förleda sig till väld, orättvisa och förföljelser mot prestmän som icke äro hugade att krypa för kräcklan, Att en absolut indragning af biskopsembetena eller åtminstone en sådan reducering af deras antal, som grefve Adlersnarra föra.