Göteborgsposten – 21 december 1859, sida 1

j ) j Sn Sr RA nå es I bit. Att bygga flera stora krigsskepp, för at låta dem i bästa fall ruttna ner, i värsta skju tas i sank eller tagas som goda priser a ryssarne, är i ordets egentliga bemärkelse at kasta penningar i sjön. Långt bättre då at Janvända dessa för jernvägsbyggnaderna. II. Tvenne motioner kunna sägas ha invig I riksdagsdiskussionen, i det de först gifvit di utmärktare parlamentariska talangerna tillfäll att framträda i deras fulla glans. Den en at dessa är den så mycket omskrifna och om talta motionen om föreningsfördragets revision den andra den om prygelstraffets afskaffand inom svenska armeen, hvilken senare väckte: nära nog samtidigt i trenne stånd och i hvar och ett af de folkvalda af särskilta represen tanter. Denna motion är af afgjordt opposi tionell färg, såsom varande närmast föranledc af en i år utfärdad författning, hvari det icke blott för den under detsamma hemfallne sol daten utan för hela nationen vanhedrande pry gelstraffet finnes bibehållet. Den sällspordt enhällighet, hvarmed bondeoch borgarestån det instämde i densamma, innan den remitte rades till vederbörligt utskott, afsåg naturligt vis att så mycket som möjligt imponera pi regeringen och låta densamma förstå att del icke är med dylika lagar, som svenska folket vill att land skall byggas. Man hade dock kunnat förutse att ett dylikt bestraffningssätt som så väl harmonierar med det erkearistokratiska föreställningssättet, hvilket knappast vill tillerkänna de lägre folkklasserna menskliga rättigheter, skulle finna några försvarare på riddarhuset, och verkligen höllo ett par ädlingar sig icke för goda att bryta en lans derför. Den ene af dessa, major G. Stjernsvärd, var, som hvar man vet, en kämpe så båld i de liberalas leder, innan han af onutredda orsaker fann sig föranlåten att göra ett af dessa högeromvänd, eom ofta nog förekoinmit inom den allra stortaligaste fraktionen at riddarhusoppositionen. Hvem erinrar sig icke att det var en tid då denne riddarhusledamot itrade väldigt för reformer icke blott inom mjölkberedningens anspråkslösa sfer utan också på det politiska och det sociala gebietet? Och nu! Tempora mutantur et nos mutamur in illis! Redan vid förra riksdagen öfverträffade han det efter kunglig ynnest fikande junkerpartiet i servil påpasslighet, då han motionerade om extra anslag åt dåvarande regenten, hvilket förslag förföll, tack vare kung Oskars välbetänkta intervention. Nu sträfvar han uppenbarligen att förtjena sina sporrar bland sina nya vapenbröder; i sannirg har den gode majoren aldrig sämre användt sin talang. Turbintjärnor och mjölkbunkar skola öfverföra hans namn till efterverlden och visa hvad han varit för landthushållningen; men ack! — denna riksdags protokoller skola också ha något att förtälja för samma efterverld — nb. för den del deraf, som har nog tålamod och vetgirighet att formera en förtroligare bekantskap med dem. De skola berätta huru den man, som så länge velat anses och blifvit ansedd som en af den liberala principens fåtaliga representanter på riddarhuset, tagit det vederstyggliga prygelstraffet under sina vingars skugga — huru han varmt förordat förslaget om militära hedersdomstolars inrättande, hvilket -— såsom en af hans ståndsbröder riktigt anmärkt — är förträffligt egnadt att utveckla militärisk skråanda och partisinne, då det afser att så vidt möjligt är draga officerskorpsen undan såväl krigsartiklarne som den civila lagen, samt slutligen huru han ifrigt motsatt sig den ganska förnuftiga motionen om riddarhusledamots qvalifikation genom studentexamen och viss låg penningcensus, på grund af det naiva förmenandet att ingen riddersman (sic!) är så illa qvalificerad å bildningens vägnar att studentexamen skulle behöfva ifrågasättas, samt att en penningcensus är förhatlig, då adeln köpt sina representanträttigheter genom blod och ädla handlingar men icke för penningar. Ar detta icke ett språk, som kan förmå stamfädren att vända sig i sina grafvar af lutter förtjusning, så — så — — ja då är det väl att antaga det de få liggairo till domedag. Men hvad som är ännu anmärkningsvärdare än hr Stjernsvärds sympatier för prygelstraffet och hans öfriga konservativa tendenser, är den omständigheten att det högvördiga siändet är det enda, hvari icke någon motion