Göteborgsposten – 21 december 1859, sida 1

OLAIATAIE JTI YGR HUSEN förde dessutom sin fru, ett ungt, älskvärdt fruntimmer om ett par och tjuge års ålder, samt deras enda barn, en 10 månader gammal flicka. Den 4 d:s passerades Helsingör samt vidare Kullens och Anbholts fyrar, och fartyget styrde, under temligen godt väder och med vinden sydlig å S. S. 0., kurs för Skagen. Påföljande natt, mellan Söndagen och Måndagen, ökade sig vinden till en orkanlik storm, varierande mellan S. till O. och S. S. V., och en snöyra började, hvilken svepte alla fyrar i ett ogenomskådligt töcken. Ki. 8 om morgonen, då man etter beräkning ansåg sig vara midtemellan Skagen och Marstrand, nödgades kaptenen gifva befallning att bottenrefva båda märsseglen, hvarefter briggen länsade undan endast för fockseglet. Det var icke någon lust-tur att gå till väders under sådane förhållanden, men besättningen skyndade att efterlyda kaptenens befallningar under det han sjelf fattade styret. Förfärliga störtsjöar gingo vid detta laget oupphörligt öfver däck, och vid en, den allra våldsammaste, försköt lasten sig, fartyget kantrade och de rasande vågorna slungade kaptenen öfver bord. I oro och ångest hade fru Vogdt med barnet tillbringat nattens och morgonens fasansfulla timmar under däck. Genom den tjutande stormen hörde dock kärlekens skarpa öra det förtärliga ropet: ,kapten öfver bord! — Med barnet i sina armar hastade hon ögonblickligen från kajutan till fartygets däck, der hon möttes af en våldsam störtsjö, som slungade dem båda från akterdäcket långt fram till förn. I ångest och förtviflan banade hon sig dock snart åter en väg akterut, och härifrån upptäckte hon snart sin man kämpande bland de rasande vågorna. Hennes belägenhet var tröstlös: intet hopp syntes henne om hans räddning, och, utan att kunna hjelpa, skulle hon se sitt barns far omkomma under sina ögon. Men så var ej beslutadt. Fartyget hade lyckligtvis under tilllofningen blifvit liggande nästan stilla, och efter omkring 10 minuters strid mot vågorna (årslånga minuter för den upga hustrun!) hade han ändtligen lyckats arbeta sig fram till fartygets läsida, der han höll sig fast i en öfver bord uthängande tågände. Genom tillhjelp af besättningen, hvilken efter fulländadt refningsarbete nedskyndat från rårna, blef han nu upphalad nästan sanslös och stelfrusen. Han måste rullas för att blifva qvitt det insupna sjövattnet och återfå värmen. Denna sorgliga händelse var sålunda lyckligen öfverstånden, men utgjorde endast början till de lidanden, hvilka ännu återstodo det på öppna hafvet för sina lif kämpande lilla samhället. I förhoppning att kunna bringa fartyget på rätt köl, kapades den ena masten efter den andra. Dessa försök ledde dock ej till åsyftadt resultat, utan fartyget qvarblef i sitt svåra läge med vattnet ett par fot öfver lärelingen. Mycken tid och möda måste användas för att få de vidhängande masterna skilda från skrofvet, då dessa oupphörligt hotade att stöta hål i fartygets botten eller sidor, hvarigenom ögonblicklig sjunkning befarades. Omkring kl 1 vid middagstiden hade man lyckats blifva qvitt masterna, och fartyget dref nu som vrak för vind och våg emot svenska kustens oräkneliga klippor. Omkring kl. 2 e. m. voro ej mindre än 7 andra fartyg synliga i närheten, hvilka alla tycktes vara oskadade. Nödsignaler gåfvos oupphörligt åt dessa; men det ena fartyget efter det andra passerade tätt förbi utan att kunna lemna de nödställda någon hjelp, då sjögången var allt för hög. För att påskynda närmandet till den svenska kusten och möjligtvis få sigte på de hotande farorna innan mörkret inbröt, uppsattes en spira med ett litet segel; och manskapet var oupphörligt sysselsatt med pumpning. Men skymningen nalkades emellertid med fasansfull hastighet. Förgäfves ansträngde man synförmågan för att genom den tjocka snöyran kunna upptäcka land. Med mörkrets anträde syntes äfven deras sista natt hafva inträffat med alla de kroppsoch själslidanden, som deras olyckliga belägenhet förespeglade. Sedan de förrättat sin, som de förmodade sista aftonbön, kände de sig styrkta att med undergifvenhet för en högre försyn gå den stundande nattens öde till mötes. Nu först kommo äfven de olycklige att tänka på någon föda, hvilken de under nära ett dygn varit i saknad af; men deras proviant liksom vattnet var oåtkomligt i fartygets kantrade läge. Uti denna hopplösa belägenhet upptäcktes plötsligen vid midnattstiden förfärliga bränningar, mot hvilka fartyget hastigt drefs af stormens, vågornas och strömmens gemensamma nemotståndliga malt Tltan