Göteborgsposten – 17 december 1859, sida 1

ra fästadt genom tillgifvenhetens band vid konung och konungahus utan att dock vilja ruinera sig för dem? Det är omöjligt att vår ädle och högsinnade konung skulle kunna betrakta saken ur denna synpunkt, hvilken en flock politiska lycksökare och ogontjenare söka göra gällande. Om landets ställning hade nödgat ständerna att framställa önskningar om inskränkningar i det, i betraktande af landets tillgångar, nog högt tilltagna, kongl. apanaget, så skulle den ifrågasatta uppoffringen helt visst icke blifvit tung för en furste med Karl XV:s flärdlösa sinne, utan han skulle helt säkert då varit lika glad och stolt öfver att bära det gamla Sverges krona som nu. Det kommer dock säkerligen hvarken att bli fråga härom eller någon nedsättning i det åt H M:t Enkedrottning Josefina begärda anslaget; det är endast de stegrade fordringarne på anslag åt H. M:t Konungens syskon, som torde komma att möta motstånd inom representationen — ett motstånd, som endast blir ett eko af den allmänna meningen i landet. Svenska folket, som har svårt att inse behofvet och gagnet af flera hofhållningar än de, som redan existera, anser de hittilsvarande anslagen vara fullt tillräckliga, äfven om ej de furstliga personernas privatförmöge het tages i betraktande. Under den förra riksdagen, som, i motsats till den närvarande, var särdeles lämplig för anslagsfordringars genomdrifvande, blef hertigens af Östergötland apanage bestämdt till 150,000 rdr rmt, d. v. 8. hka stort med dåvarande kronprinsens. Allmänheten hade derföre hoppats att nu inga stegrade anspråk för denne furstes räkning skulle ifrågakomma; men man upplyses om sitt misstag genom statsreglerings-propositionen, hvilken begär 6,000 rdr rmt för hans hästar. Huruvida den unge furstens pegas är att räkna bland de anslagsbehöfvande, upplyser icke den nådiga propositionen.) Allvarliga anmärkningar ha redan blifvit gjorda såväl inom representationen som inom pressen mot bibehållandet af de vid förra riksdagen åt ministerstaterna beviljade löneförhöjningarna. Detta hade man också kunnat förutse, då det stora missförhållandet mellan de rundligt tilltagna anslagen åt Sverges representation i utlandet och detta lands tillgångar och den ställning det intager bland de curopeiska staterna, ligger i öppen dag. Ty det vore väl höjden af politisk enfald att föreställa sig, att en envoyå med tjugetusen rdr årlig inkomst skulle bevaka landets intressen bättre än den, som blott har tiotusen. Det är tvärtom sannolikt, att det större till tälle att deltaga i en främmande hufvudstads frestande sällskapshf och olikartade förströelser skulle göra den ifrågavarande diplomaten mindre lämplig för sin ansvarsfulla post, då dessa möjligen komme att taga hans tid och intresse alltför mycket i anspråk. Suppositionen, att medlemmarna af den främmande statens regering skulle blifva välvilligare stämda mot det land han representerar, i den mån han vore i sånd till en mera splendid gästtrihet, grundar sig på en alltför låg tanke om nutidens statsmän. Den tid torde vara forbi då dylika herrar läto besticka sig af delikata middagar; men om den än ej vore ) Som läsaren finner af Riksdagsförhandlingarna