Göteborgsposten – 14 december 1859, sida 1

för intet pris i verlden ha velat afstå denna herrliga affär åt någon annan. — Baron, sade Leonce mot slutet af sista akten i Profeten, vi ha ej kommit öfverens om hvad vi skola göra sedan i afton! — Ah, vicomte, tager inte den förtjusande grefvinnan Deliska emot i qväll?. .. Jag får underrätta , hr chevalier, om att hon är en tillbedjansvärd erka, och hon skall bli mycket tacksam för det vi presentera er för henne; det är nemligen hennes största glädje att bli bekant med fremlingar. — Lotsa mig fram, hvar ni behaga, mina herrar ... Jag tillhör alla grefvinnor, vicomtessor, baro-. nessor, kända och okända, i hela verlden . . . det vill säga, såframt de äro unga och vackra naturligtvis. — En sådan inpiskad krabat! inföll Henri gapskrattande. — Ah, ni skola få se mycket annat utaf mig. Ni böra icke tro att man endast sett verlden genom en buteljhals för det man kommer från rama landet! — Åhnej, anmärkte Leonce, det syns nog att ni icke föddes i går. — Nåväl, mina lärare, hvad ni sen nu, guds död! det skola damerna nog få se i sin tur... Ah, ridån skall ju snart falla! Dessa sista ord förvånade något de båda lejonen; men den unge chevaliern fortfor att prata med så mycken öppenhjertighet och naivitet, att de blefvo fullkomligt invaggade i sin säkerhetssömn.