Göteborgsposten – 10 december 1859, sida 1

de artigt. Derpå tryckte han hatten ned i pannan och tog på sig denna min af välbefinnande, som är så vanlig för vissa landtmän. En stöt med armbågen af Ltonce sade till Henri: — Nu skola vi ha roligt! Henris armbåge svarade: — Kör i vind! Armands armbågar sade intet; men hans händer hvilade på knäen och hans glada min talade om så mycken sjelfbelåtenhet, att de båda vännerna ej utan möda förmådde undertrycka sin skrattlust. — Min herre, sade Leonce, få vi ha den äran åtvjuta ert sällskap ända fram till Paris? — Ja, mina herrar, jag tänker göra bekantskap med detta verldens åttonde underverk... Men det är min sann ej utan besvär jag kunnat komma på fri hand! Pappa ville ovilkorligen behålla mig hos sig tills jag fyllt 25 år och om jag velat lyda kära mamma, så skulle jag icke kommit utom dörren till vårt slott; men som jag nu i fyra år lyckligtvis sjelf rådt öfver mina inkomster, så har jag laggt af en liten Sparpenning, på hvilken jag tänker roa mig. — Mina herrar, utbrast Henri, låt oss genast föreställa oss för hvarandra, ty jag har en aning om, att vi skola få många glada stunder tillsammans. — Vicomte VArty, sade Leonce. — Baron dOutrelande, upprepade Henri. — Och jag, mina herrar, jag heter chevalier Armand de Valeroi.