Göteborgsposten – 10 december 1859, sida 1

——re — — i.,e—a — den ståndaktighet, hvarmed Skottarne unde alla sina inre oroligheter försvarade sin sjelf ständighet mot engelsmännens nästan oupp hörliga anfall. Det var först då Skottland ficl gifva England en konung som en personal union mellan dessa riken kunde komma til stånd, och det var först sedan skottarne små ningom lärt sig inse de förmåner, som er närmare förening med England skulle bereda dem, och de följaktligen sjelfva arbetade der. för, som den återstående skiljemuren mellan Storbritaniens begge konungariken ramlade Hade England genom våld eller list sökt på skynda detta ögonblick, så hade helt säkert ett omslag inträffat i skottska nationens sinnesstämning och denna ö blifvit skådeplats för de ohyggligaste strider al alla — striderna mellan tvenne brödrafolk, under det att man nu knappast förnimmer något spår af den fientlighet, som en gång skilde de begge folken på ömse sidor om Tweed. Irland, der de engelska konungarnes eröfringsplaner hatt framgång, företer den bedrötligaste motsats till dessa lyckliga förhållanden. Den gröna ön införlifvades genom vapenmakt med England till — hvem vill väl bestrida det? — olycka såväl för detta England som för sig sjelf. Nationalhatet mellan Engelsmin och I ländare är i dag lika stort som för ett halft årtusende sedan, och det mäktiga Albion måste ännu alltjemt frukta att dess närmaste besittning skall göra förtviflade försök att afskaka de hatade fjeltrarna. Väl oss att vi ej fingo ett Irland i Norge! Men de finnas, som, om de an medgifva att Norges eröfring ej skulle medfört några olägenheterna motsvarande fördelar för Sverge, dock påstå, att föreningen ändock var en dårskap, enär den blott vållar Sverge bekymmer och förargelse, inkastar det 1 komprometterande förhållanden till Ryssland och icke gagnar vårt land det ringaste, då Norge icke är starkt nog att kunna hjelpa sig sjelf och ännu mindre att bistå Sverge i händelse af krig, hvadan de anse att den bör så snart som möjligt upplösas, så att hvartdera riket ma kunna prötva sin lycka på egen hand. Svaret på dessa skenkloka reflexioner är nära tillhands. Just derföre Gt Jrge är så svagt är föreningen af störstavig såväl för Sverge som för detta land sjelf. Ett så litet konungarike som Norge skulle omöjligt kunna motstå sina mäktiga grannars påtryckningar. Det enda och opålitliga skyddet mot den ena stormaktens fordringar skulle det ega i den andras afundsjuka. I befallande ton utfärdade noter från öster och vester skulle göra den norska regeringen till ett vacklande rö. Snart skulle Norge nödgas bli Englands eller Ryssjands vasallstat — troligen det sednare, då en opposition mot denne mäktige granne, som redan visar huru lätt han förblandar det norska gebietet med sitt eget och som tydligen öjt sin smak för de norska hamnarne, väl näppast vore tänkbar. Han skulle dessutom ätt kunna taga sig anledning ar Norges nödvunget vacklande politik att påstå, att han ter upptäckt en sjuk man, till hvilken han jelf vore närmaste arfvingen. Men hvem kan lölja for sig sjelt att Norges plötsliga eller ;radvisa förryskande vore förespelet till Sverres? Må den skandinaviska halföns begge hröIrafolk i tid besinna hvad deras frid tillhörer! Må de aldrig glömma att de finnas, som fägia sig öfver hvarje frö till oenighet emellan