Göteborgsposten – 30 november 1859, sida 1

lifselixir; man borde på apoteket förneka en sådan odåga att köpa medikamenter. Ilan dödar mig med sin blomstrande hy. Jag hoppades, att han skulle ha lungsot; alla möjliga läkare voro ense om att han redan skulle stryka med i påskas. Nu ha vi snart Mikaeli och han tänker ännu inte på någon hädanfärd; i detta fall kan man då tydligen inse, huru bristfällig vår läkarekonst måste vara. Hr Sparf bråkade sin hjerna dag och natt med dessa svårmodiga reflexioner. Han fördömde först i tysthet för sig sjelf och sedan för alla, som ville lyssna dertill, alla möjliga lifförsäkringsanstalter och utbetalte för hvarje år med stor bedröfvelse premierna. Oberäknadt dessa årliga penningeinsättningar, kostade äfven striden med grannen honom betydliga summor. Utom det att hr Sparf måste, för att beröfva värden på Storken hans kunder, betydligt sätta ned sina priser, hade äfven de radikala gjort slut på halfva hans vinlager, utan att de ännu nämnt ett enda ord om betalning. I afseende på Spindel, så kunde man icke heller säga om honom, att det långvariga kriget mot bockvärden riktat honom. Fastän det demokratiska partiet brandskattade honom mindre, såg han sig dock tvungen, att nedsätta äfven sin priskurant, blott för att kunna konkurrera med sin fiende. De båda hotellvärdarne voro sålunda på god väg att ömsesidigt ruinera hvarandra, om icke en ovän