Göteborgsposten – 23 november 1859, sida 1

År vår svenska Riksdagsordning förnuftsoch tidsenlig? (Forts. fr. N:o 92). Anmärkningsvärdt är att då de flesta af vår verldsdels representativa författningar utaf såväl äldre som nyare dato äro lika mycket om icke mera gynnande för adelståndet än vår svenska grundlag, det dock icke gifves något europeiskt land, der kleresiet intager ett så vigtigt rum inom representationen som i Sverge. Visserligen gör det klerikala inflytandet sig ännu i dag gällande i många af det katolska Europas kabinetter, visserligen inrymma många representationsförfattningar platser åt de förnämsta prelaterna bland aristokratien, äfvensom i några få tyska stater några representanter för det andliga ståndet befinna sig bland städernas och landsbygdens deputerade; men den i sjelfva verket förnuftsstridiga idcen, att presterskapets deputerade skulle som ett särskilt riksstånd representera folket, har haft svårt att vinna insteg och har icke lyckats bibehålla sig i något annat land än i vårt lutherska Sverge. Detta förhållande är desto besynnerligare som, under det att i många andra länder öfverflö det på prester är så stort, att man icke behöfde befara att den allmänna själavården komme att lida genom ett än så stort antal andligas deltagande i nationalrepresentationen, så är svenska presterskapet icke talrikare än att, snart sagdt, alla dess arbetsdugliga medlemmars tjenstgöring kan anses vara af behofvet påkallad. Det ligger i sakens natur att under sådane förhållanden det grundlagsbud, som stadgar att några och fyrtio af Sverges kyrkoherdar skola hvart tredje år uppehålla sig i hufvudstaden i egenskap af riksdagsmån, kan hafva ganska svåra följder för de församlingar, som måste anförtros åt yngre och oerfarnare prestmäns interimsvård, helst som den i en stor del af landet i betänklig grad tilltagande prestbristen tvingar stiftsstyrelserna att göra mindre omständigheter vid tillförordnande af vice pastorer. Man frestas till antagandet att antingen ett högt begrepp om det andliga ståndets intresse för och klokhet i verldsliga ärenden eller ock en ifrig önskan att så mycket som möjligt förverldsliga detsamma legat till grund för detta grundlagsbud liksom för alla de stadganden, som förknippa med pastorsembetet en mängd kommunala befattningar, som äro fullkomligt främmande för dettas natur. Vare sig härmed huru som helst, så har det med hvarje riksdag blifvit allmännare och klarare insedt att detta stånds privilegier som riksstånd strider mot fosterlandets sanna intressen. Dess beslut i riksdagsfrågor och protokoller röja huru stark dess motvilja är för alla de reformer, som afse att befrämja upplysningens spri-.