Göteborgsposten – 19 november 1859, sida 1

Kyrkoh. Wennerström yrkade, att staten måtte ut: tästa belöningar för författandet af lämpliga läroböc: ker för den första religions-undervisningen, hvarige. nom utanläsningen kunde inskränkas till Luthers lillg katekes. D:r Säve föreslog, att ständerna måtte uti en skrifvelse till K. M. begära, antingen att det unifor. ma telegrafportot nedsättes till 1 rdr 50 öre eller och att telegrafportot må beräknas efter zoner. Borgareståndet. Föredrog gretve Anckarsvärds, genom ett Ridderskapets och Adelns protokollsutdrag, med ståndet kommunicerade motion, om revision a! föreningsfördraget emellan Sverige och Norge. — Hi Björck ansåg orsaken till misshälligheterna mellan de båda folken till en del ligga deri, att regeringen cj lemnat representationen tillräckliga upplysningar, och att norrmännen visserligen noga tavit reda på sina rättigheter och beviljade fördelar, men ej varit så minnesgoda i afseende på skyldigheter. Tal. önskade att en kompromiss måtte nedsättas för att utreda frågan och var tal. fullt öfvertygad att ingen svenyk önskade föreningens upplösning. — Hr Blanche ogillade motionen både i ena och andra afseendet. En revision, sådan som den föreslagna, blefve snart sagdt omöjlig emellan tvenne folk med så olika konstitutioner. Om Norge ej ville gå in derpå, hvad vore då att göra? Icke lär man väl dertill kunna tvinga dem? Trodde för öfrigt, att missnöjet hvarken i Norge eller Sverige hos folket vore så stort, som man velat påskina. — Hr Lallerstedt. En upplösning af förevingen bör, kan icke komma i fråga. Ordet härom bör icke ens uttalas. Mycket vore att förebrå norrmännen, men äfven oss. De förre hade åtminstone gjort försök att reda förhållandena, ehuru försöken icke lemnat några resultater. Svenskarne äro att förebrå i syunerhet den likgiltighet, hvarmed de behandlat unionsförhållandena. Ansåg en föreningsrepresentation möjlig. Uppmanade utskottet att så skyndsamt behandla frågan att K. M:t måtte hinna att aflemna proposition till norska storthinget. — Hr Renström visste nog,att såväl norska pressen som en del af storthinget vore afvogt stämda mot Sverige, men trodde ej detsamma om norrmännen i allmänhet; Norge insåg nog de stora fördelarne af unionen, men misshälligheten hade uppkommit genom den norska s. k. liberala pressen, hvilken påyrkade, att Norge skulle vara likberättigadt med Sverige samt fordrade, att Sverige skulle göra oupphörliga eftergifter. Tal. hade funnit att alla de norrmän, som hyste sympatier för Sverige, anföllos af de norska tidningarna, samt förundrade sig derföre ej öfver att sådana sympatier ej trädde i dagen. Fann Norges anspråk till större delen obilliga samt att de borde begränsas, så länge de ej följas af motsvarande skyldigheter; önskligt vore att en revision kunde åvägabringas, så att inga tvistigheter mera uppkomme. — Hr Wern önskade äfven rovision; vid motionens genomläsande fann han, att motionären beklagat att Norge ej Dblifvit behaudladt såsom en erötrad provins samt att han öuskat, avt Sverige icke skulle gifva efter; ojponerade sig häremot och pästod, att inga fel i den vägen begingos år 1814, ty Sverige sjelft skulle i sådant fall lidit mest deraf, vår vålmåga och frihetskärlek skulle hafva försvunnit om vi sjelfve spelat rolen af förtryckare; beklagade blott att man 1814 gjorde för litet till folkens förening, då man gjorde den till endast dynastisk; att man i Sverige visat likgiltighet för saken i stället för att man bort göra föreningen till en verklighet, i hvilket fall båda länderna säkerligen framskridit mera både i materielt och andligt afseende; man gjorde ej saken bättre genom att upprifva gamla sår eller upprepa allt hvad en stundom besinningslös press behagar säga; saken bör ställas till rätta i vänlighet. Talaren hade flera gån-. ger varit i Norge samt der sammanträffat med olika tolkklasser, hvilka han funnit alla vänligt stämda mot Sverige, allt hade gått väl om Sverige blott hade befattat sig mera med Norge, än hvad det gjort; påyrkade en unionsriksdag eller större komite, för att reda frågan. — Hr Rydin. Felet ligger deri att svenska folket aldrig svarat på norrmännens ständiga klagomål och språkande. Nu borde man tillse att svaret ej blir sårande. Tal. såg icke något olyckligt i motionen, den hade dock kunnat vara något mildare. Måtte hädanefter de båda brödrafolken komma att förstå hvarandra rätt. — Hr Schwan ansåg sinnesstämningen i Norge så beskaffad, att något närmande emellan de båda folken åtminstone på länge vore omöjligt. Ett bevis derpå fann talaren deri, att förslaget till den s. k. mellanrikslagen af storthinget förkastades, och af den hållning norska representationen i denna fråga äfven senare visat. I likhet med hr Björck fann talaren en förenings-representation, som egde besluta om de båda ländernas gemensamma angelägenheter, nödig; dock borde de hafva att tala en