Göteborgsposten – 16 november 1859, sida 1

I U——r rr oa ter och att göra testamentariska förordnanden — kunde ej annat än omgifva den katolska läran med en martyrgloria ägnad att förblända denna lättrörda och för intryck mottagliga celtiska folkstam, under det att de ingåfvo den de starkaste fördomar mot en lära, hvars bekännares handlingssätt stod i öppen strid mot den religiösa toleransens inskrift på dess bangr. Hvad som i främsta rummet, och det med allt skäl, väckte katolikernes förbittring var den orimliga tiondelagen, som ålade dem att, ehuru de utgjorde 74 af Irlands befolkning, i likhet med protestanterne bidraga till aflöningen af Irlands biskopliga kyrkas talrika klerus, i spetsen för hvilket ännu i dag fyra erkebiskopar och nitton biskopar befinna sig. Huru tryckande dessa afgifter blefvo för den utarmade irländska befolkningen, som dessutom hade sina egna prester att underhålla, är lätt att inse. Då dessa prester blefvo den okloka förföljelsens hufvudföremål, erhöllo de en ersättning för sina derigenom vållade lidanden i sina skriftebarns fördubblade vördnad, hvilka småningom lärde sig att betrakta dem som sina naturliga ledare såväl i verldsliga som i andliga angelägenheter. Sålunda erhöll det katolska presterskapet i Irland en makt öfver folkets samveten, som var oinskränktare än den dess kollegor i den öfriga katolska kristenheten hade att glädja sig öfver. Och här liksom öfverallt annorstädes blef denna makt olycksbringande; ty den hämmade folkets forståndsutveckling, vilseförde dess sedliga begrepp och reducerade dess religion till en nära nog helt och hållet yttre kult. Det katolska presterskapet sanktionerade irländarnes trots mot deras kätterska herrskare, underblåste dessa insurrektionsförsök, som fullbordade deras elände, i det de gåfvo den engelska regeringen anledning till nya repressiva åtgärder, hvilka efter irländska parlamentets upphäfvande icke kunde möta något lagligt motstånd. Men när ändtligen Englands ädlaste och mest upplyste statsmän insågo, att den väg man valt förde till ett helt annat mål än det man åsyftat, och lyckades genomdritva katolikemancipationen och mildrandet af åtskilliga mot det irländska folket riktade lagstadganden, så var det onda redan skedt. Hatet mot engelsmännen), den fanatiska tillgifvenheten för den katolska läran, den vidskepliga vördnaden för presternas ord, trotset mot lagarne och deras handhafvare, lättjan, okunnigheten och dryckenskapen kunde ej genom dessa alltför sena reformer utrotas hos Irlands olyckliga folk. De irländska brottmålsannalerna bära det mest bedröfliga vittnesbörd om detta folks religiösa och moraliska ståndpunkt. Det har vänjt sig vid att se i lagen icke en beskyddare utan en fiende, och intet är derföre vanligare än att de, när icke fruktan håller dem tillbaka, öppet trotsa den och söka skaffa sig sjelfva rätt eller hvad de anse derför. Våld, rån, blodsutgjutelse — ja verkliga lönnmord betraktas icke af detta tolk med synnerlig afsky. De kalla den, som har förbrutit sig mot lagarne — till och med mördaren —icke brottslig utan olycklig och söka esomoftast på allt sätt att undandö!ja honom för rättvisans tjenare. Det har till och med händt att slägtingar till en mördad person ha, oaktadt de varit bedröfvade ötver hans död, ha gjort allt för att rädda mördaren undan lagens hämnande arm. Att denna så allmänt framträdande tendens, att lägga hinder i vägen för lagens tillämpning och skydda brottslingar, måste leda till de sorgligaste följder, ligger i sakens natur. De engelska egendomsherrarne, som med häpnad sett brottens fruktansvärda tillväxt, ha varit betänkta på ett sätt att komma den esomoftast vanmäktiga polismakten till hjelp. En af dem, förre premierministern earlen af Derby har valt en utväg till detta ändamåls ernående, som väckt en storm af förbittring mot honom hos det så länge orättvist behandlade och nu i sin tur orättvisa irländska folket, men som, ehuru den visserligen tyckes vara hård i anseende till de olyckliga följder den kan hafva för dem, som äro oskyldiga, dock helt säkert icke skall ogillas af en opartisk betraktare, enär den är lagenlig och torde vara det enda under närvarande förhållanden verksamma botemedlet mot det öfverklagade onda. Lorå Derby har i grefskapet Limerick uti provinsen Munster en egendom vid namn Coogo, på hvars egor för kort tid sedan en af hans underhafvande vid namn Crowe blef