Göteborgsposten – 16 november 1859, sida 1

N:0 5 vid Smedjegatan. — uppfylla som den anglosachsiska, och ehurt öfverallt, der den blir herrskande hedendom mörker och råhet småningom måste vika, tor de det dock ej kunna bestridas att få eröf Irande nationer förstått eller velat förstå så litet som den vigtiga konsten att försona un derkufvade folk med deras nya ställning. V tala ej här endast om anglo-amerikanarne hvilka alltjemt fört ett mera eller mindre di rekt krig mot infödingarne i de länder, som de bemiktigat sig, och hvilka importerat mil lioner af en annan verldsdels innevånare för att låta dem försmägta i ett slafveri hårdare än något, som forntiden kände — vi tala om engelsmännen, hvilka icke kunnat eller icke velat anglisera ett enda af de folk, som de beröfvat deras politiska sjelfständighet. Engelsminnen stå ännu i dag gent emot dem som främmande herrskare, och ingenting röjer att något närmande å någondera sidan förestår. Det märkvärdigaste exemplet härpå lemnar Storbritanniens systerö, detta land hvarest kristendomen blifvit införd och vetenskaperna funnit en tillflykt, då barbariets mörker ännu hvilade öfver större delen af Europa. Annu idag liksom för sex århundraden sedan anse irländarne engelsmännen för inkräktare och tyranner, under det att den irländska nationen af dessa betraktas som ett fruktansvärdt vilddjur, hvars fjettrar det icke vore rådligt att lösa. Liksom eljest fiendskapen mellan tvenne familjer i halfciviliserade länder, har här hatet mellan tvenne nationer tilltagit i styrka och djup i den mån som en kedja af ömsesidiga oförrätter hunnit bilda sig. Örättvisa och tyrannisk hårdhet å engelsmännens sida samt å irländarnes en mer eller mindre uppenbar men dock nästan permanent insurrektion, hvars utbrott esomoftast karakteriserats af den blodigaste grymhet, ha alstrat ett slags vendetta mellan de begge folken. som erhållit en riklig näring i de oupphörliga fejderna mellan den engelska protestantismen och den irländska katolicismen. Att det system, som England följt alltsedan det, genom att blanda sig i de irländska furstarnes inbördes strider, lyckades eröfra detta land, icke kunnat annat än skapa missförhållanden, som förr eller senare måste imveckla detta mäktiga rike i ganska betänkliga svårigheter, ligger i sakens natur. Det begagnade sig af eröfringens rätt liksom af de anledningar, misslyckade upprorsförsök gåfvo, för att genom i stor skala tilltagna konfiskationer öfverflytta eganderätten till största delen af irländska jorden från dess ursprungliga innehafvare till engelska ädlingar eller andra af Storbritanniens innebyggare, som voro hugade att pröfva sin lycka i Irland. Ja, det utfärdade de orimligaste författningar, åsyftande att qväfva den irländska industrien i dess linda och lägga hinder i vägen för den irländska handeln på utrikes orter. Följden häraf har blifvit, att det stora flertalet af den irländska nationen har nedsjunkit i ett elände, hvartill intet annat land i Europa än Kyrkostaten företer en motbild -något, som är desto naturligare som irländarne sakna den energi och den arbetsdrift, som utmärka deras grannar i öster. När härtill kommer att de, som vanligen äro ifriga katoliker, af sina prester underhållas i den föreställningen att dessa engelsmän och skottar, som satt sig i besittning af deras fäders jord, äro fördömda kättare, djefvulens redskap och den påfliga stolens samt den allena saliggörande kyrkans förklarade fiender, så äro deras trottsiga motspänstighet och ständiga konspirationsförsök mot de engelska auktoriteterna lätt förklarliga. Då enligt deras öfvertygelse det engelska öfverväldet icke har någon annan grundval än den materiella öfverlägsenheten, akta de icke för rof att, när tillfälle erbjuder sig, handla i stvil mot lagar och författningar, helst som dessa, savidt som de haft afseende på det irländska folket esomoftast varit stridande mot rättvisa och billighet. Ehuru man måste djupt beklaga och ogilla ett sådant sätt att se sakerna och de handlingar, hvartill det leder, så kan den varmaste vän och beundrare af England dock svårligen förneka att det är det förvända system, hvartill det låtit egennyttan och nationalstoltheten förleda sig, som i väsentlig mån bidragit att utarma och demoralisera befolkningen i Irland. Hvad sjelfva denna irländarnes tillgifvenhet för den påfliga läran angår, hvilken onekligen ganska mycket bidragit att hålla dem på en så låg kulturgrad, så skulle den sannolikt icke ha slagit så djupa rötter hos dem.