Göteborgsposten – 12 november 1859, sida 2

Göteborg, d. 12 November 1859. Teater. Aterigen har kärleken hviska sin saga från scenen. Men det var denn: gång ej söderns glödande kärlek, som spira upp, blomstrar och förbränner sig sjelf inon ett par jordhvälfningar; det var den nordiska kärleken, blygt uppspirande som sippan, mer fortlefvande som nordens ekar. Axel och Wal borg äro Bomeo och Julia acklimatiserade. Dei är en skön saga om troheten i Nord. — Dess återgifvande i förrgår af hr Stjernströms säll skap var ypperligt, fornämligast emedan de egentligen handlande personerna ej äro flera än att deras roller kunna besättas af passan. de snjetter. Skada blott att kr Kinmanssons figur ej kan låta oss få tänka Axel såsom er högväxt nordisk hjelte, jemförlig med hans kung (hr Pousette) och hans vän Wilhelm Ullman), hvilkas ståtliga figurer något ned: tryckte styckets hjelte. Utförandet var, som som sagdt, ypperligt. Mot fru Kinmanssons mästerliga spel föröfrigt skulle vi vilja anmärka någon för mycken sentimentalitet i vissa momenter, synnerligen i afskedsscenen mellan Axel och Walborg. Walborg måste vara kraf. tig, full af eld på samma gång som känsla Så har skalden sjelf skildrat henne. — Upp: sättningen var i allo stycket värdig. Den derefter med anledning af dagens betydelse framställda Schillers-apotheosen Va irdeles lyckad, och tillvann sig lifligt bifall. hvilket äfven i rikt mått tillföll hr Stjernströms uppmärksamma och artiga anhållan, att til Festkomiten i Weimar få pr telegraf afsända ett uttryck af publikens deltagande för den der pågående Schillerstesten. I går nppfördes ånyo Schillers-apotheosen samt för andra gången Den girige a Molicre, om hvars återgifvande vi redan förut yttrat oss. Det torde dock behöfva tilläggas, alt Harpagons parti med något mera moderation denna gång återgafs af lw Stjernström Till Söndagen gifves ånyo Axel och Walborg. Fran Stiftet. Kongl. Maj:t har beviljat Enkefru Prostinnan Beckman i Thorup ett