Göteborgsposten – 12 november 1859, sida 1

handling var att mörda honom; och det lyckades dem så väl, att han ej kunde svara på styrmannens anrop. Såsnart kaptenen hörde tumultet, hvars rätta betydelse han lätt gissade, skyndade han ned i kajutan, för att hemta sin revolver och sina pistoler, och var genast åter uppe på däck. Styrmannen väckte vakten. Men några få sekunder hade förflutit efter första braket, då kaptenen, nu beväpnad, först kunde urskilja de annalkande piraterne. De hade kommit fram till storbåten, då första skottet brann af. Tjutande sökte de nu bana sig väg upp till akterdäck, ryckande med sig, der de gingo fram, block, handspakar, kofot — korteligen allt hvad de kunde komma öfver. Under tiden hade emellertid vakten fått tag i sina vapen och begagnade dem med stor framgång. Kapt. Correya och hans få anhängare kunde likväl icke göra sig förhoppning om någon lätt seger, ty deras fiender voro bragta till förtviflans djerfhet. Striden fortfor; det var alldeles mörkt; endast vid skenet från de aflossade musköterna kunde man se huru striden vände sig. Ararats folk hade flere gånger kommit fram med ljus, men det släcktes genast ut af sjöröfrarne, hvilka nog visste, att det var bäst för dem, att ej sätta sig sjelfva som skottaflor för fienderna. Det är icke det minst märkvärdiga i denna förtviflade strid, att kaptenens hustru, som befann sig ombord, lugn laddade om sin mans pistoler, då han skjutit af dem, och langade dem upp till honom från kabyssen.