Göteborgsposten – 9 november 1859, sida 1

PS OR , j Isvaret måste utfalla nekande. tad, en af sina många imposanta lorder u för att skaffa sig något liknande en upprät telse, och afvaktar sakens utgång med pris värd långmodighet. Kan ingen upprättelse fås, så finner han sig merendels ändå i sit öde och tröstar sig med medvetandet af ev storsinthet, som ej gör väsen af småsaker Men frågar man om grundorsaken till denn: fredskärlek hos ett folk, hvars historia ha lika många blodbestänkta blad som Europa: öfriga nationers, ligger i några religiösa el ler filantropiska betänkligheter, frukta vi at Det är den un: der den mångåriga kampen mot det kejserli. ga och det republikanska Frankrike förvärt vade erfarenheten af krigets ofördelaktiga inflytande på handel och industri, som vållat den fredspolitik, som det af folkviljan beroende engelska kabinettet följt under de sistförflutna fyrtio åren. Det kan ej bestridas att den stundom har gått alltför långt, då England gjort eftergifter, der dess egen värdighet, dess framtidsintressen eller den ställning, som de förtryckta nationaliteternas målsman, hvarpå det gör anspråk, hade kräft ett kraftfullt och ståndaktigt uppträdande. Det fordrades ett för den europeiska jemnvigten och Englands närvarande intressen så hotande tilltag som kejsar Nikolai mot folkrätten stridande försök att realisera de så länge hysta planerna mot Turkiet, för att förmå England till ett fredsbrott, och den beredwvillighet hvarmed det samtyckte till pariserfreden, ehuru den ingalunda gaf de garantier för Turkiets och hela Europas trygghet för moskovitiska inkräktningsförsök, som vestmakterna kunnat tilltvinga sig af det i trångmål stadda Ryssland, visar bäst huru mycket det låg engelska folket om hjertat att åter få tillsluta Janitemplets portar. Men det tyckes som skulle en bestämd otur förfölja detta så fredligt sinnade folk och inveckla det i beständiga tvister med andra nationer, som, om de än icke alltid öfvergå till öppna fientligheter, dock vålla oro i sinnena, förödmjukande eftergifter eller skatterna och nationalskulden i betydlig mån ökande krigsrustningar. Kort efter parisertraktatens undertecknande utbröt kriget mot Kina, och detta följdes af det fruktansvärda upproret i Englands ostindiska besittningar. När detta ändtligen var qväfdt, nödgades England genom ofantliga rustningar sätta sig i stånd att möta alla det italienska krigets eventualiteter och på ett värdigt sätt mottaga ett besök af grannarne på andra sidan Kanalen, i den händelse deras gåtfulle beherrskare skulle finna för godt att uppgöra gamla räkningar med det trolösa Albion. Och knappt har fruktan för en fransk invasion hunnit lägga sig, förrän underrättelse ingår att dessa kineser, hvilkas vanmakt man byggt på, spelat den engelske ambassadören och hans eskader det elakaste spratt i verlden der borta på Peihofloden. Således måste England åter gripa till vapen för att lära solens broder och månans kusin att respektera traktater och öppna det himmelska rikets portar på vid gafvel för den engelska affärsverlden. Och härtill komma oroande rykten att man äfven i det andra orientaliska kejsareriket bereder sig att lägga hinder i vägen för realiserandet af den utaf lord Elgin utverkade traktaten — hinder, som kunna vara besvärliga nog, om de än ej äro af den barbariska art som de, hvilka mött i Kina.