Göteborgsposten – 29 oktober 1859, sida 1

INRE ———— .Z2 2-2 7;——1.-—sS—?----Q —2? 2? stigarne, hvilken ledde nedåt bergsluttningen, i den förhoppning att björnarne skulle välja den andra, hvilken återigen ledde uppåt berget. Men af ren kapris tog björninnan just samma väg som jag. Sålunda var för mig intet annat att göra än att på magen krypa tillbaka till den öfre vägen och der nedlägga mig. Björnprocessionen trafvade långsamt nedåt, knappt tjugo steg från den plats der jag låg. Björnen, som förmodligen anade oråd, vände sig till min stora förskräckelse åtskilliga gånger misstänksamt om. Voro kanhända ungarne små björnmamseller, från hvilka pappa och mamma ville hålla opåkallade tillbedjare på afstånd? Ändtligen försvann den respektabla familjen och uppriktigt sagt öfvergaf jag snäppjagten för den dagen helt och hållet. En annan gång hände mig ett liknande äfventyr. Jag stod djupt inne i skogen, denna gång försedd med en dubbelbössa, hvars högra pipa var refflad och laddad med kula, och venstra med ett groft skrotskott. Jag väntade på någon råbock, räf eller på ett vildsvin. Då rasslar det några steg ifrån mig, och en ofantlig björn bryter sig långsamt väg genom de täta buskarne, utan aning om den i hans närhet stående jägaren. Jag betänkte ej i hastigheten, att jag egentligen blott hade ett dugligt skott, kulskottet, till mitt förfogande, utan, oförmögen att motstå lusten att gifva mig i affär med djuret affyrade jag kulan i dess pels rakt emot björnens skuldra. Med ett förfärligt