Göteborgsposten – 29 oktober 1859, sida 1

Djur af sistnämnda slägte har jag äfven ofta haft tillfälle att skjuta och detta ibland ej alldeles utan fara för mig sjelf, hvilket följande anekdot bevisar: Jag infann mig i en trakt, hvarest vargarne, såsom de under stränga vintrar såväl i Siebenbärgen som annorstädes bruka, anställt stor skada. Min afsigt var just att nedlägga några af dessa djur, hvilkas rofgirighet i den trakten då omtalades öfver hela landet. Men ehuru de i flockar genomströfvade nejden, var det dock ej lätt att komma åt dem. Förgäfves lät jag i närheten af en by, hvarest de på boskapen anställt stor förödelse, utkasta slagtade får eller döda hästar. Jag satt hela nätter i träd, belä na i grannskapet af lockmaten, utan att få skjuta. Vargarne kommo väl i närheten, men ej inom skotthåll. Dessa djur äro ytterst sluga och listiga, och likaså fega som grymma. Vädra de någon fara, så veta de att tygla sina lustar, huru starka dessa ock måtte vara.