Göteborgsposten – 29 oktober 1859, sida 1

Göteborg, d. 29 Oktober 1859. Vetenskapsoch Vitterhetssamhället började 1 tisdags den för vintermånaderna be stämda serien af föredrag. Aftonens talare domprosten Wieselgren, inledde sin föreställ ning genom en vederläggning af deras dsigter, som anse det otillständigt att göra ämnen af vetenskaplig och djupsinnig beskaftenhet till föremål för en större allmänhets upp. märksamhet, i anseende till gagnlösheten eller till och med skadligheten af den ofullständiga eller ensidiga uppfattning, som skulle uppkomma deraf. Derefter öfvergick han till sitt ämne, pietismens uppträdande mot ortodoxien, för hvars förtydligande han lemnade en särdeles intressant öfversigt af svenska kyrkans hufvudperioder. Den första af dessa utgjordes af medeltidens, denna mensklighetens barndomsålder, då känslan var öfvervägande. Då gjorde det sköna, den första af mensklighetens grundidcer, sig gillande i religionen, och man ansåg kristendomen vara en skön konst. Målarekonsten, bildhuggarekonsten och musiken trädde i kyrkans tjenst och erhöllo uppdrag att lifva den religiösa känslan, under det att predikan fick träda i bakgrunden. Denna senare var dessutom, äfven den, företrädesvis egnad att anslå fantasien. HReformationen kom omsider och uttalade sin förkastelsedom öfver det alltmera öfverhandtagande försinnligandet af religionen. Den sade: kristendomen är icke en skön konst. Nu började kyrkans andra hufvudperiod, hvilken slöt, när det lutherska lärosystemet hunnit sin fulla utbildning och eröfrat herrskarespiran öfver kyrkan. Då blef af det till ynglingaåldern hunna folket kristendomen betraktad som en velenskap. Detta uppfattningssätt fortfor att vara allmänt gällande tills pietismen uppträdde mot ortodoxien och gjorde slut på den tredje perioden. Den var samtidig med den beslägtade puritanismen i England och qvietismen i de katolska länderna. Den lärde att kristendomen icke var en vetenskap, och fann stöd för detta påstående i den omständigheten att det esomoftast visade sig att de, som voro mest hemmastadda i det lutherska lärosystemet och som kunde med dialektisk talang vederlägga hvarje inkast mot satserna i Pia Concordia, dock ingalunda voro genomträngda af Kristi nda. Detta föreställningssätt, som herrskade under den fjerde perioden, efterträddes af den leraf föranledda åsigten att kristendomen var n rättslära. Mensklighetens mannaålder var iu upphunnen, och man bekymrade sig minIre om hvad som var skönt eller sannt än om vad som var rätt. De, som skulle hålla nenskligheten i skick och ordning, erkände utt pietisterna och deras själafränder i viss nån hade rätt, och trodde sig 1 den kristliga noralen ha funnit en god bundsförvandt för pefrämjandet af sina politiska syftemål. Men len under adertonde århundradet öfverhandagande immoraliteten visade att de missräkvat sig, och den femte perioden efterträddes ut den sjette, hvars valspråk var: kristendomen ir äcke en rättslära. Men hvad är kristendomen då? Något vositivt måste den ju vara. Den senaste tilen har börjat besvara frågan sålunda: kritendomen är ett lif. Det är pietisternas gam