Göteborgsposten – 29 oktober 1859, sida 1

ej fullväxt björn trafva framåt. Jag sköt, och björnen rullade med ett klagande tjut ned i dalen. Jag var just i begrepp att åter ladda, då ett vida högri och dofvare brummande besvarade den döende ung: björnens klagan, och en ofantlig helt och hållet grå björnhona, följd af ännu en annan liten björn, utstör tade ur skogen och framilade till sin dödade unge Rasande spejar hon omkring sig efter gerningsman nen. Jag märkte tydligt huru hon slog en krets föl att komma på spåret eller i vinden; den lilla björner hade redan kommit mig så nära, att jag skulle kun nat nå honom med handen. Efter honom ilade björn honan och då hon upptäckte mig i mitt gömställe reste hon sig flåsande af hämdgirighet och nalkades med hastiga språng. Jag erkänner att jag ej var rik tigt väl till mods vid detta tillfälle, men betviflar hö. geligen att någon annan i mitt ställe skulle funnit situationen mera angenäm. Dock sände jag med så pass mycken kallblodighet, jag kunde åstadkomma, min sista kula mot björninnan, sedan jag likväl låtit henne komma så nära, att jag kunde se, huru borsten rörde sig på hennes bröst. Hon var, då mitt skott träffade henne, stående upprätt fem eller sex steg framför mig. Besten fick kulan midt i bröstet. Hon föll visserligen, men reste sig snart åter. Emellertid hade jag sprungit ut från mitt bakhåll; de öfriga jägarne hade hört skotten och kommo till min hjelp, samt fällde med två väl riktade skott såväl björninnan som den unga björntelningen. — — —