Göteborgsposten – 26 oktober 1859, sida 1

flera dagar lutande och synbarligen mycket utmattad: men då jag en dag straxt efter dagbräckningen betraktade honom, fann jag hans ögon fästade på mig med ett uttryck som förvånade mig. Ian var en man af ett rysligt utseende; hans ansigte, betäckt med skåror, såg ut som om det vid något tillfälle blifvit brändt med krut, och hans öfverläpp var så djupt klufven att framtänderna syntes ätven då han slöt till munnen. Han hade låg panna och långt svart hår lik en Malajs. Ian betraktade mig med en blick, hvilken vid ett sådant tillfälle och i sådane omständigheter skulle förskräckt den modigaste. Jag kunde ej se honom utan att särskilt vända mig emot honom; men först drefs jag af nyfikenheten och sedan af en impuls, den jag ej kunde beherrska, att ständigt söka hans ögon. Då jag ej såg dem, kände jag likväl huru de hvilade på mig — ja äfven nattetid, då jag ej längre kunde se honom, kände jag huru han beständigt blickade emot mig och böjde sig framåt, liksom ansträ:; gande sig att i dunklet urskilja min gestalt. Ibland betraktade han mig med en grimas, hvilken på en gång var löjlig och förfärlig; han talade ej ett ord utan uppgaf blott då och då ett hemskt skri. Allt detta plågade mig i min vekhet och nedslagenhet till den grad och fyllde mig med en så besynnerlig känsla af blygsel att jag en natt satt qvar på min plats och underlät att krypa ned till min låda. Då det dagades var det mig en tröst att finna det skeppet var höljdt af dimma. Just vid det ögon