Göteborgsposten – 22 oktober 1859, sida 1

ombord. Snart derefter seglade skeppet från stader och lemnade oss. Detta var en bedröflig ställning för mig, och oak tadt jag var en högeligen tanklös yngling, kunde jag ej undgå att inse det. Sjukdomen var vid den tider temligen allmän i Lima; alla de rika köpmännen re. ste ur staden och affärerna på platsen hade afstan nat. Vi bodde i ett af dessa låga lättbyggda hus hvilka man finner öfverallt i de sydamerikanska stä. derna, hvarest jordbäfningar ständigt emotses. Thoresby hade tillräckligt med penningar, men ingen utom jag ville besöka honom. Jag brukade att stjäla mig ut för att i aflägsna qvarter af staden köpa hvad han behöfde, ty folket i närheten ville ej tjena mig emedan de visste att jag vaktade en febersjuk. Vädret var mycket varmt och stillheten på somliga gator, då jag under den ljusa, klara dagen gick ut, gjorde ett högst besynnerligt intryck på mig. Under natten brukade jag slumra bredvid patientens säng och vakna upp då och då, när han rörde sig eller behöfde dricka. En liten doktor i staden sålde mig medikamenterna; men han ville ej komma och besöka den sjuke, och sedan denne en tid bortåt tagit läkemedlen, ville han ej vidare begagna sig af dem. Under allt detta förlorade jag dock ej modet, tills den stackars sjuke började tala en mängd besynnerliga saker, hvilket ingaf mig den fruktan att han skulle dö vansinnig. Fasan för detta gjorde mig mera allvarsam än jag någonsin i mitt lif förut varit.