Göteborgsposten – 22 oktober 1859, sida 1

räckligt hvad andas barn Anviti var — häftig, rå oc grym emot dem som han trodde tillhöra det liberal partiet. Vid första utbrottet) af den nationella rörelse flydde Anviti till Kyrkostaten. Han uppehöll sig, en ligt somliga i Pisaro, enligt andra i Perugia, då han efter hvad det synes, fattade det beslut att vända till baka till sin födelsestad med sammansvärjningsplane mot den nya regeringen i hertigdömet. Den 5 Okt TIPå morgonen lemnade han Bologna med ett-tränen förklädd till bonde. Allting gick lyckligt, tills trä dnen uppnått den bro, som är byggd öfver Enyaström men, der tränen måste stanna, emedan bron gått sön der: passagerarne forslades derpå med omnibusa: öfver till andra sidan af elfven. Grefve Anviti hade icke väl stigit in i en af omnibusarne, förrän han, oak tadt förklädnaden, igenkändes af en person, som blif. vit bastonerad på hans befallning. Följden var den att, då tåget uppnått Parma station, den olycklige grefven ej tilläts fortsätta resan till Piacenza. Der person som kännt igen honom drog honom ut ur vagnen och förde honom in till staden under folkhopens förbannelser. Folkets raseri var så stort, att de få nationalgardister, som lyckligtvis befunno sig vid stranden, hade största svårighet i verlden att kunna freda den olycklige. Det tyckes likväl som om Försynen ämnat skydda grefvens lif, ty då hopen uppnått stadsporten, möttes den af öfverste Doda, som gjorde sig underrättad om förloppet och derefter red vid fångens sida i afsigt att beskydda honom. En karabinierpost var nära till hands; Anviti lemnades i vaktens vård och massan skingrades. Men härmed var ej saken slut. Underrättelsen om Anvitis arrestering spred sig till ett hus, der Carinis hustru, bröder och barn bodde. Vid ljudet af grefvens namn upplågade genast hämndkänslan; ett skri, och inom få minuter skyndade Parmas blodtörstiga pöbel till karabinierernas barack. Vid första bruset från folkböljorna hade karabiniererna, 6 till antalet, bommat igen porten till sin barack; men den var ej stark nog att emotstå upprepade anfall af en rasande pöbel. Porten blef splitrad, man trängde in i baracken och genomsökte rummen. Vi vilja ha honom! vi vilja ha honom ! ljöd det från alla håll; Styrelsen skall ej bedraga folket och rädda Anviti, såsom hon gjort med andra uslingar! Det är sannt, att under sista månaderna blefvo tvenne af den hertigliga regeringens agenter lyckligen räddade från folkets raseri. Hela baracken genomsnokades, till och med taket glömdes ej, men Anviti fanns ingenstädes. Pöbeln vände nu sin vrede mot karabiniererna, då ett förfärligt skri, likt en hyenas, hördes från nedra våningen. Man hade slutligen funnit den olycklige fången — Anviti var förlorad. Den scen, som nu följde, var riktigt vämjelig, efter hvad ett ögonvittne berättat mig; hämnden var förfärlig och pennan vägrar att beskrifva den. Den döla kroppen släpades af den skrålande hopen genom San Barnaba gatan, och hufvudet skiljdes derifrån, kanhända med Carinis brors oblidkeliga knif. Derefter började en blodig orgie, hvars like man endast får läsai Terrorismens annaler. Klockan var sex och let aftagande dagsljuset kastade sina sista strålar öfer det folkuppfyllda torget utanför stadens rådhus. Der står ett marmormonument, rest af Bourbonerna it Josef I:stes minne. Grefve Anvitis hufvud fästales på spetsen af monumentet. Den scen jag nyss veskrifvit tilldrog sig på kortare tid än en qvart, knapvast den tid som behöfdes, för att kunna få den of-) entliga styrkan till stället. Nationalgardets trummor vörjade kalla de beväpnade medborgarne ut ur sina tem, linietrupperna skyndade att förena sig med dem ch kl. half sju var folkhopen skingrad, det sargade . mufvudet borttaget från monumentet och det arma : ffrets kropp förd till bårhuset.