Göteborgsposten – 19 oktober 1859, sida 1

—— —L— — — —--——————.w;l—X—-———— le O, jag är så förtviflad öfver denna nyhet, af bröt hon mig. Jag hade räknat på att ni skulle stanna hos oss längre. Res ej ännu. Jag betraktade henne med en egen känsla af intresse. Hvad kunde hon mena? Önskar ni verkligen att jag skall stanna? frågade jag, fattande hennes hand. Jag försäkrar er: ja! svarade hon. Om jag skulle gifva er del af min lilla hemlighet, är jag säker ni skulle dröja. Skall jag säga honom? — Ja — nej. Jag kan ej förmå mig dertill.s Och hon vände bort sitt hufvud. Var det för att dölja ännu en sqvalleraktig rodnad? Dyra Madame, sade jag. Ni måste gifva mig del af ert lilla mysterium. Jag kan ej, Monsieur. Ni måste — jag — jag lofvar er att dröja, om ni gör det. Hon vände sig om. Nåväl, det är en annan sak. Då måste jag väl berätta er min hemlighet. Ni skall veta att — Nu kom en soubrette eller kammarjungfru springande från huset och berättade att Madames närvaro behöfdes i köket. Ni skall få höra det en annan gång, sade Madame; kanhända aldrig. Ni grymma, sade jag, och ert löfte? Nåväl om ni måste veta det, så kom vid frukosttiden till min lilla budoar, och kanhända jag då — —