Göteborgsposten – 19 oktober 1859, sida 1

Re — ——.... !1r ev— — Härmed försvann hon. Hvad kunde detta vara för en hemlighet? Skulle det verkligen vara möjligt — att vandraren hade ingifvit denna hulda ensling, denna förtjusande provinsros, en viss känsla af aktning och tillgifvenhet? Det kunde visserligen anses såsom höjden af fåfänga att ens låta en dylik tanke uppstå hos sig; men hvad skulle väl denna lilla förvirring betyda — hvarom sqvallrade den der rodnaden? Detta var ett mysterium, och till på köpet ett angenämt mysterium, hvilket jag funderade på under det att jag, väntande på frukostbudet, gick fram och tillbaka i trädgården. Derefter kom jag åter in på den gamla spekulationen om hurul. des en man kunde utsättas för vida värre öden än att, fjerran skild från verldens buller, tillbringa återstoden af sitt lif i denna angenäma gömma. Huru lycklig egaren af detta lilla territorium måste vara! Intet af verldens ondska hade dit inträngt. Man skulle der för evigt kunnat studera denna herdelifsaktiga enkelhet, som är så karakteristisk för de franska landtdistrikten. Här skulle jag sitta i hufvudsätet vid mitt eget bord och af den vid detsamma för en stund hvilande främlingen inhemta de framsteg som gjordes derute i den stormiga verlden. Madames behag skulle med hvarje dag tillvexa; barn: Antoine, Marie, Estelle uppvexande i vårt lyckliga hem; en gyllene ålder omkring oss, och lifvet framflytande lik en ljut dröm. Frukosten är färdig, Monsieur, tillkännagifver garcongen med fladdrande förkläde.