Göteborgsposten – 12 oktober 1859, sida 2

Hon är en nattmara, en gast; hon är den son här gör vårt eljest så ljufva lif till en beständig oro, sade Madame till mig, der vi sutto på verandan. N med ert sansade allvar måste taga henne om hand. Jag var villig att göra hvad som helst, sade jag för att hjelpa Madame; och skulle kanhända hafvs tillagt någonting mera direkt, om ej de kejserligs mustacherna, hvilka såsom jag fann hade nalkats just nu hållit på att säga henne någonting, som ef ter hvad de föreställde sig var mycket vackert och sött. Han blef dock afsnäst — mycket skarpt. Ma dame hade tydligen ingen smak för dylika herrar och sålunda svängde han sig på klacken med en lång sam axelhöjning och spatserade brot. Ensam tog jag vägen genom den af de harmoni erande äkta männen omtalade skogen, och tänkt derunder på Madame Croquette. Jag stödde mig emo ett träd. Hon var förtjusande — ända ned till dc små grå halfstöflorna — ända till den der lilla hals kragen, knappast en half tum i bredd. Och henne: lilla leksakshusbåll, ty något annat kunde man knap past anse det vara; och detta värdshus så pastoralt Nåväl, fortsatte jag eftersinnande. En man skull kunna komma värre ut — vida värre — än att på allvar afspänna renseln och herdelikt sluta sina da gar på detta ställe... Sitta vid sitt eget table Iho te och undfägna fremlingar! Ett underligt öde! Oct dock skulle en man, väderdrifven och trött på van dringar, kunna med glädje emottaga det, isynnerhe