Göteborgsposten – 8 oktober 1859, sida 1

ter innan jag får aflägga den besvärliga tingesten, renseln, och i ett karavanserai se min beqvämlighet till godo. Apropos, hvilket karavanserai? Och dermed framtog jag en fickbok, i hvilken min vän Wilbraham med egen hand hade nedskrifvit namnet på hvad han sade vara det bästa, nättaste och mest inbjudande lilla värdshus, som en vandrare kunde önska sig. Det stod under öfverinseende af en, den mest förtjusande värdinna, som, ensamt hon, var en riktig tafla att se på. Värdshusets namn var La Fleur de Lys, och värdinnans, Madame Croquette — båda omsorgsfullt nedskrifna i fickboken. Jag var här, sade min vän, blott två dagar, och högeligen ledsen var jag att lemna stället. Det är troligt nog att jag skall komma efter er dit. Jag knäppte till min fickhok och sedan jag i minnet återkallat detta, fortsatte jag, svalkad af den präktiga skuggan, vägen. På sluttningarne funnos små slingrande stigar, ledande till någon paviljong eller till ett och annat sommarhus, allesamman temligen högt uppflugna; en kry och uthvilad vandrare skulle säkert funnit nöje i att uppsöka dem. Någon vacker sommarafton, sade jag till mig sjelf, skall jag gå till den der paviljongen, då jag hunnit att riktigt installera mig på platsen. Der bör bli mycket svalt och uppfriskande efter dagens arbete, hvad detta än må hafva varit — till exempel njutningen af Petiteseauws hälsokällor, eller huru? Slutligen var jag framme. Ej mer, skulle jag tro, än fyrtio eller femtio hvita glänsande tvåvånings