Göteborgsposten – 8 oktober 1859, sida 1

— g a menniskor, och ibland dem flere gamla må samt en mängd qvinnor, blefvo mördade. Be falet lemnade manskapet full frihet att till fredställa en mordlust, som snarare skulle an stått tigrar än menniskor. Dessutom begin gos många andra våldsgerningar, så ohygg liga att vi ej kunna återgifva dem här. Dessa uppträden fortforo flere timmar till och med efter nattens inbrott hördes men niskor i sin dödsångest anropa den rasande mördareskaran om förbarmande, och det ä bevisligt att officerarne uppmuntrade solda terne till deras gräsliga dåd genom ropet mörda! mörda! Slutligen upphörde slagtan det; soldaterne begåfvo sig till de för dem i ordningsställda kasernerna, och man inbillade sig att de fasansvärda uppträdena ej skulle förnyas. Men följande dag fortsatte dessa upprätthållare af det påfliga väldet med aj sömnen stärkta krafter sitt mordoch plundringsvärf. Och sedan ålade befälhafvaren för trupperna stadens innevånare att genom allmän illumination ådagalägga sin gladje och tacksamhet, tilläggande att, om den ej blefve storartad, han ej kunde svara för följderna af soldaternas förbittring. Emellertid hade plundringeu kostat flera menniskolif än kampen på vallarne. Man hade väntat att påfliga regeringen skulle skynda att förklara, det dess instruktioner blifvit öfverskridna, för att vältra all skulden från sig på befäl och soldater. I stället bekräftade den sin delaktighet i de begångna grymheterna genom att öfverhopa dem med loford och nådebevisningar. Roms officiella tidning meddelade att den helige fadren hade, för att bevisa öfverste Schmidt (expeditionens anförare) sin allrahögsta belåtenhet med det sätt, hvarpå han fullgjort sitt uppdrag, utnämnt honom till brigadgeneral, och att han befallt att de trupper, som deltagit i denna bragd och så mycket utmärkt sig, skulle erhålla alla förtjenta loford. I öfverensstämmelse härmed säger generalen i sin dagorder: må då all ära vederfaras dessa tappra sollater, och må de vara ett högt och ädelt exempel för oss alla! Dessutom utdelades bland lenna banditskara af de presterliga värfvarne n gåfva af sextusen kronor jemte dubbel sold och allt bytet ifrån staden, och hvar man ;rhöll en medalj med Pio Nonos afbild till ninne af den tapperhet han ådagalagt. Efter Perugias eröfring har det romerska wofrvet vinnlagt sig om att värfva en här tilläckligt stor för underkufvandet af legatioerna. Kardinal Antonelli, hvars inflytande vatikanens aldraheligaste ännu alltjemt är oörminskadt, har på ett för honom karakterisiskt sätt sökt lösa denna uppgift. Då ingen omare med ringaste aktning för sig sjelf förnåtts ingå i de påfliga röfvarehorderna, har an öfvertalt påfven att låta sticka hela skaor af galerslafvar in i lederna. Dessutom ar Pius antagit i sin tjenst största delen af e schweiziska trupper, som utgjorde stödet ör kung Bombas tyranniska styrelse, sedan eras tygellöshet tvungit hans efterträdare tt göra sig qvitt dem. De våldsamheter och e vilda utsväfningar, hvartill de nu göra sig kyldiga i Rom, visa att deras nya herre icke ynnerligen respekteras af dem. Att den påfga armeen, förstärkt genom dessa nya eleenter, kan bli fruktansvärd för den värnlösa efolkningen i eröfrade städer, är naturligt; indre sannollkt är att den kan uträtta något ot de 15,000 af mod och frihetskärlek låganR ———————— ! 1 ge Ae RN tr nn