Göteborgsposten – 8 oktober 1859, sida 1

Ja, det är verkligen en vacker plats, medgaf madame med en liten suck. Sanningen att säga, var det äfven hennes favoritplats. Med en luftig liten näsduk, som kom fram från en af hennes små fickor, afdammade hon från sätet en liten nypa dam, om ens så mycket, och satte sig ned alldeles midt emot mig. Om madame i så fall visste,t sade jag, inseende att uppslaget till en kompliment lemnats mig, hvilken endast det enfaldigaste begrepp skulle lemnat obegagnadt, om madame i så fall visste, hvilken passande ram till en förtjusande tafla denna plats är, skulle madame sitta här dagen i ända. Hon slätade ned sitt förkläde och sade med ett Ieende att det var trös bien dit. Det är sanningen madame, sade jag tvärt, och min vän Wilbraham är en stock och en sten. Er vän Wilbraham, sade hon; O, mon Dieu! Ni känner honom. Det är en annan af hans vänner, som har bott här. — en godhjertad välmenande sjöman, men, mon Dieu, så absurd! Och derefter sladdrade madame igenom en hel lista af folk, och förglömde dervid intet af hvad som rörde dem. På en qvarts timma voro vi de bästa vänner i verlden. Kom, sade hon och reste sig upp; nu skall jag visa er till ert rum, det sötaste lilla rum 1 verlden.