Göteborgsposten – 1 oktober 1859, sida 1

ende krafter och ger godt hopp om sig; han hyser mindre sympati för alla slags känslor än för materielt framåtskridande och duglig adnimistration. Den franske kejsaren tillhör ett äldre eller nyare slag af statsmån, huru man vill kalla det. Han har inspirationer och visioner, som han förenar med praktisk administrationsförmåga: hans politik är djerf och benägen att blanda sig i allt; han gör experimenter, invecklar sig i svårigheter och vill afgöra Europas framtid; han är en svärmare och en grubblare, och dock finnes hos honom ett praktiskt element, hvilket, enligt hans beräkning, skall reda sakerna, när de börja se betänkliga ut. Mannen af den nya typen med impulser, afgörande åtgärder och säker blick är 1 allmänhet böjd att förakta den gammalmodiga statsmannen med den lugna uppfinningen. Vi äro dock öfvertygade att detta ej blir förhållandet i Biarritz. Ingen europeisk statsman är Napoleon så vuxen som kung Leopold. Utan tvifvel skolä dessa begge, ehuru de äro monarker, betrakta hvarandra med stor nyfikenhet och under det de samtala erinra sig åtskilliga tilldragelser i hvarandras föregående lit. Den franske kejaren känner hvilken lycklig slump som gaf prins Leopold hans närvarande ställning och som sedan införde en ättling af huset Koburg i nästan hvarje europeisk regentfamilj; han vet att denne furste först utmärkte sig bland de generaler, som 1814 jagade den förste Napoleon från Frankrike. Konung Leopolds familjminnen och förbindelser till Napoleon datera sig från en senare tid. Han ser i sin värd den man, som innehar hans egen sviärfaders teon och som har landsförvist hans svågrar och deras familjer. Han känner visserligen fullkomligt väl att hans lands intressen ålägga honom att låta Bourbonernas anförvandt träda i bakgrunden för Belgiens konung, och han omfattar måhända begärligt tillfället att visa att han föredrager Belgien framför orleanska husets intressen. Dock kuuna dessa omständigheter icke vara angenäma. Detta är ett tvång, som den kungliga rangen pålägger. Personer af lägre samhällsställning vilja, när de förorättat hvarandra och blifvit ovänner, icke besöka hvaraudra, och då det icke finnes något särskilt skäl, hvarföre de skulle göra det, så blir följden den att de aldrig besöka hvarandra. Men kungar måste, huru mycket ondt de ha gjort hvarandra och huru hjertligt de hata hvarandra, likväl besöka hvarandra; det kan icke hjelpas. Förhållandena tillåta dem icke att hålla sig på afstånd från hvarandra såsom mindre höga vederdelomän kunna göra. Men hvilka minnen, som än ställa sig mellan kung Leopold och Napoleon III, så är dock ett säkert — neml. att tvenne sådana hufvuden icke kunna annat än respektera hvarandra.