Göteborgsposten – 1 oktober 1859, sida 1

förminska det tryckande i stundens högtidlighet genom att röka — en handling, som gör turken högtidlig och europåten ogenerad. Men nu, hvad skola dessa två tala om? Naturligtvis om Italien, då för det närvarande icke är fråga om något annat. Men hvad särskilt intresse har konung Leopold i denna sak? Intet, åtminstone för ögonblicket. Reser han då i allsköns vänskap till Biarritz för att gifva franske kejsaren ett vegemnyltigt råd hvad han skall göra med Italien och med min kusin? Tror han att han kan lösa detta problem och har han uppskjutit, till dess härfvan tycks ha blifvit riktigt trasslig, att göra sitt vänskapliga besök, på det han skulle få visa att Europa har ännu en gammal statsman, och att det djerfva och storartade snille som genom ett enda steg uppnår ett stort ändamål och som afgör Italiens öde genom ett tre månaders fälttåg ändå behöfver bistånd af en kapacitet af den gamla skolan? Är det så, kunna vi icke tänka oss någon statsman, som skulle kunna på ett anspråkslösåre och mindre stötande sätt lära Napoleon att äfven han kan ha gjort sig för stort begrepp om sin egen skarpsinnighet. Eller tror hän att Belglens intressen mera öfverensstämma med Tysklands än med Frankrikes och att det derföre är önskligt att Österrike icke försvagas alltför mycket? I detta fall har freden i Villafranca för närvarande dragit honom på den regerings sida, som det geografiska läget gör till Belgiens naturlige motståndare. Det ligger nu i den franske kejsarens intresse att bekräfta freden i Villafranca genom att uppfylla dess bestämmelser, och det snart, men detta kan blott ske genom att låta Österrike få sin vilja fram i fråga om hertigdömena. Utan detta arrangement kommer saken att draga ut på tiden, hvilket kejsaren just icke kan vara belåten med. Belgien och Frankrike skulle då ha ett gemensamt intresse och begge för tillfället vara österrikiskt sinnade; och då begagnar kung Leopold sig naturligtvis at ögonblicket för att ställa sig på vänskaplig fot med sin granne och rådpliga om diverse angelägenheter. Vare sig härmed huru som helst, så är detta ett möte mellan det gamla och det unga Europa. Konung Leopold är ett förträffligt exempel på den gamla tidens europeiska statsmän. Han tror hvarken på ödet eller på hemlighetsfulla ingifvelser, eller på stjernornas förutsägelser, eller på aningar, eller på järtecken; han skryter icke med någon förmåga att hastigt göra slag i saken, med snilleblixtar, med uppenbarelser och spådomsgåfvor; hos honom finnes icke det ringaste af denna cromwellska förening at den praktiske mannen och svärmaren, statsmannen och entusiasten, som så hänförer läsarne af historiska romaner; han framställer typen af den erfarne, mogne statsmannen at den prosaiska skolan, som ifrar för det nyttiga, men föraktar det tomma skenet, som är ständigt vaksam, lugn och uppmärksam, som äger jemte ett odladt omdöme och en snabb uppfattning en vidsträkt kännedom af fakta och kriterier, hvilken han vet att tillämpa i alla förekommande fall. Hans politiska riktning ställer honom på det europeiska lugnets och ordningens sida; nationaliteter, folkslagens sympatier för hvarandra, Italiens enhet och panslavismen — allt detta bekymrar han sig icke det ringaste om. Han håller dem för lulter orimligheter; dock är han redo att godkänna hvarje element så snart det ådagalägger innebo