Göteborgsposten – 28 september 1859, sida 1

Min Gud! hvilka känslor under dessa ögonblick! denna vår kärlek, som mer än allt annat på jorden syntes mig klippfast, till hvilken jag med förtviflans kraft hade hållit mig — jag kan ej dröja vid mina dåvarande tankar. Jag mumlade Ernsts ord: Ingenting på jorden kan nu skilja oss åt.... Min far må vara bankrutt, ruinerad — men Ernst måste vara trogen. Jag vände mig med harm till Hr Palmen och sade honom att han talat falskt. Hr Palmen blef fullkomligt orörd af mina vredgade ord; hans ansigtsuttryck ändrade sig ej ett ö-. gonblick; han böjde sitt hufvud emot mitt; jag ryste då jag kände hans andedrägt vid mitt öra. Han hviskade ett enda förfärligt ord. Jag kan ej nedskrifva det; ett styng genomträngde mitt hjerta: ...Jag skrek till och föll tillbaka på stolen. Ernst låg vid mina fötter. O! Ernst, sade jag, säg mig att detta ej är sannt. Han höll sitt ansigte så mycket som möjligt aflägsnadt från mig och talade med stor svårighet. Tyvärr, Fanny! Palmen har berättat denna förskräckliga hemlighet, detta hemska hinder för vår förening. Jag kunde ej höra mera. Jag ropade, Ernst, rädda pappa! En förfärlig syn sväfvade för mina ögon; pappa ohjelpligt vanhedrad inför verlden — släpad från hemmet — förhörd inför domstol. Jag ropade ännu en gång, O, Ernst, af barmhertighet rädda pappa, äfven om du öfverger mig! Jag svim