Göteborgsposten – 24 september 1859, sida 1

det han vunnit min kärlek. Han var ofta hård och förolämpande mot Ernst, antydande att denne egentligen blott brydde sig om mig emedan jag var en rik mans dotter. Halfva den tid jag tillbragte tillsammans med Ernst måste jag derföre använda på att ställa allt tillrätta och att bortförklara de skarpa saker, pappa yttrat; ty jag visste att Ernst med sitt stolta sinne kände sådana ord mycket djupt, och jag. lefde i en beständig fruktan, att Ernst skulle svara pappa i samma ton, att det skulle bli en fullkomlig brytning dem emellan och att jag återigen skulle förlora honom. Förhållandena blef ingalunda bättre med tiden — alla mina försök att åstadkomma bättre förstånd emellan dem båda voro fullkomligt fruktlösa, och jag började till och med märka en viss förändring i Ernsts sätt. Understundom blef han mycket tankfull, syntes plötsligt frånvarande för ämnet för våra samtal och tycktes, missnöjd, tillochmed med mig, då jag försökte att väcka hans uppmärksamhet. Synbarligen föregick något i hans sinne. Jag ansträngde mig att upptäcka hvad det var — om han grämde sig öfver pappas ovänliga anmärkningar eller om penningeförhållanden oroade honom. Alla mina försök voro fåfänga. Den sista Onsdagen i förliden Juli kom pappa ned till frukostbordet i ett humör som ingalunda var det bästa; han hade under natten haft ett anfall af sin gikt, hvarför han på min öfvertalning beslöt att