Göteborgsposten – 17 september 1859, sida 2

ogjorde för de ställen, som passerades och ibland annat uvämnde, huru man vid klart väder kunde se Omberget från terrängen (trainen). En stunds uppehåll vid Stenstorp och vi voro på väg till Falköping, dit mina uya reskamrater ämnade sig, för att med der mötande bantåg vända till. baka på eftermiddagen. Falköpings station ligger ett godt stycke frår sjelfva staden, hvilken man dock kan till en del se från jernvägen. Men det hedervärda Falköping tän ker helt säkert med Mahomet: vill ej berget komms till mig, så går jag till berget; ty som en gårdfari handlare egnar och anstår, har staden tagit påsen på ryggen och börjat lunka af ner mot — nya vägen Det andra tåget var redan anländt och skulle genas färdas vidare. Mina resenärer, som bespetsat sig på att åtminstone hinna med en liten tuting eller et par buteljer öl, klagade nu, rifvande sig bakom örat nog är det bra med denhäringa, men det är med den som med kronoskjutsa: det går för fort. — De ful: svälterna, som förr i verlden, då man med rapphö nan guppade öfver dem, föreföllo så hemska, genom ilas så fort, att de förlora sin vederstygglighet. Dock huru mycket angenämare, om de kala fälten vore he täckta med rika löfskogar! Foglavik, närmaste sta tionen till Falköping, ligger särdeles vackert och pla nen utanför stationen är prydd med små täcka blom steranläggningar, hvilka gifva något hemtrefligt å stället. Men ånyo framåt! Ett litet uppehåll på Wår